tisdag 7 november 2017

Vego & Vin - Peter Streijffert

Vissa omständigheter gjorde att jag blev vegetarisk under ett år. Jag googlade och hade mig, men det slutade ändå med att jag lånade eller köpte böcker för att få inspiration. Just nu önskar jag att jag hade haft den här boken, Vego & Vin, när det begav sig, för det finns läskande, lockande och lysande recept att pröva på. Det blir inte sämre av att det finns förslag på viner till varje maträtt!

I Vego & Vin finns allt du behöver för att göra en trerättersmiddag (minst) med allt från festliga till vardagliga tillbehör. Jag fastnar genast för smårätterna (och varning: du kommer att vilja göra typ alla typer av chips som nämns) och efterrätterna, men samtidigt har det alltid varit varmrätterna som känts mest utmanande att hålla vegetariska.

Med sköna titlar som "Fejkad köttbit" får jag inspiration att göra annat än de där quinoabiffarna som jag har fastnat för (och som i sig är mycket goda) och "Hughs fyllda pumpa" bara måste jag pröva! Jag får lust att börja odla pumpor själv, men med tanke på att klimatet här uppe i det närmaste har varit arktiskt det senaste året lär det bli köpespumpa istället.

Något vi däremot har här, alldeles runt knuten och välbeväxt över hela delen som för sjuttio år sedan var gödselstack, är nässlor och nässelrisotto låter tillräckligt spännande för att till och med få min man att pröva sig på. Han lär skiva ner några bitar korv sin vana trogen, för han är av det släktet att han är övertygad om att han inte blir mätt utan kött. Samtidigt är det ju det som är grejen. Ja, du blir mätt på vegetariskt. Ja, det finns bara fördelar (faktiskt). Du måste inte byta ut hela din köttkost - men du kan ju faktiskt minska den.

Mellan de olika avsnitten skriver författaren själv om odlingar, om hur han är "sambovegetarian" och om vin. Bilderna är vackra, maten lockar och du lär dig något på köpet. Du kan till och med få recept på Bokashikompost för att underhålla din kompost!

Bok och bild från förlaget.

torsdag 2 november 2017

När hundarna kommer - Jessica Schiefauer

Jag har läst den här boken tillsammans med mina elever och det blev en speciell upplevelse av flera anledningar:

1. Jag hade inte läst den tidigare och bestämde mig för att läsa den i samma takt som eleverna.

2. Vi delade upp boken i fyra lika stora delar och ingen fick läsa längre än någon annan (flera fuskade, även jag, för allvarligt: det gick inte att sluta). Vi läste 75 sidor varje vecka och till varje vecka fick vi ett uppdrag (och okej, jag visste vilka uppdrag, för det hade jag planerat).

Vecka 1: boklån med två post-it-lappar i handen. Uppdrag: titta på framsidan först och skriv ner vilka tankar -  känslor - associationer du får när du ser framsidan. Skriv ner på post-it-lappen. Vänd sedan på boken och läs på baksidan: ny post-it - skriv ner vad du tänker och får för förväntningar. Högläsning så långt lektionstiden räckte gjorde att vi hann till sidan 25 och uppdraget till veckan därpå var att läsa till sidan 75.

Vecka 2: Fler post-it-lappar till folket! Eleverna fick så många de ville att skriva ner nyckelord på. Jag gjorde också detta, men sparade mina eftersom jag inte ville att jag skulle upplevas som något sorts "facit". Klassen, bestående av 26 själar, delades upp i två grupper och fick i uppdrag att lägga ut sina lappar och föra ihop sådana som passade ihop samtidigt som de motiverade varför de hade valt just dessa nyckelord. På så sätt fick vi en spindelväv av tematiska ord som sammanfattade vad vi hade läst om och reagerat på.

Vecka 3: vi hade läst till sidan 150 och den här gången skulle eleverna välja minst en låt och max tre och koppla den till en scen eller händelse i boken. Jag gjorde en öppen Spotifylista där de kunde lägga upp låtarna och när vi träffades satt de i smågrupper och spelade upp låten för att sedan motivera och läsa upp ett kort stycke för varandra. Eftersom de ville ha fler uppdrag gav jag dem också i uppgift att skriva en statusuppdatering utifrån en av karaktärerna. Detta bäddade vi in på en padlet så att alla i realtid kunde se statusuppdateringarna. En av flickorna sa att det var så coolt att någon kunde skriva en kort statusrad, helt lösryckt, och att alla ändå kunde förstå det i sitt sammanhang. Gåshud på den, ni!

Vecka fyra: vi läste till sidan 225 och uppdraget gick ut på att skriva kapitelrubriker till tre avdelningar i boken och eftersom boken är uppdelad i månader men samtidigt byter berättarperspektiv genom markeringar med stjärnor passade detta perfekt. Eleverna fick ange sida, skriva kapitelrubriker och sedan en kort motivering innan de i smågrupper fick presentera det för varandra. Gåshud igen, bara så ni vet.

Vecka fem: boken var utläst och den här gången fick de prata om alla möjliga ting: allmänt om boken, läsa artiklar om varifrån författaren hade hämtat sin inspiration, jämföra med annat de hade läst eller sett, vad de tyckte var bokens behållning och vad de saknade... Vi hade kunnat hålla på långt mycket längre än vad lektionstiden erbjöd och trots att inte alla var superbegeistrade så kan jag ändå komma fram till att läsning i helklass är någonting vi måste göra fler gånger.

Högläsningen - detta att följa samma text där innehållet engagerar, att få samma ord uttalade, att reflektera över tankar och känslor och att dela en upplevelse -  det är någonting som är få förunnat. Även om du är med i en bokklubb så finns det så mycket som inte kommer fram och just den känslan, att vi enas kring någonting och lyfter livets stora frågor, det önskar jag att alla fick uppleva. Sedan är romanen i sig mycket läsvärd också, naturligtvis.

Jag har förmånen att ingå i projektet Berättelser som förändrar, arrangerat av Läsrörelsen och som är jag tacksam över möjligheten att genomföra det här projektet!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Grace - Anthony Doerr

När jag hade läst Ljuset vi inte ser utnämnde jag den till en av mina topp-10-böcker (trots att det finns minst 18 titlar på den listan vid det här laget) och det är inte lätt att ta sig an en annan bok av samma författare i det läget. Grace är inte samma läsupplevelse, utan det är en annan läsupplevelse. Det är poesi och det är väl sammanvävt, precis som den förra romanen, men ändå är det också något annat.

David vill forska om snö, men det är i princip omöjligt, så han forskar istället om vatten, vilket är samma sak fast inte i frusen form. Snöflingornas sexuddighet förbryllar honom och kommer att följa honom genom hela livet. Fascinationen för snö är dock inte allt som gör honom speciell, utan redan som liten drabbas han av drömmar som sedan slår in. En man kommer ut ur en affär med en hattask under armen och i nästa ögonblick blir han överkörd. David ser det i en dröm som barn och sedan slår det in. I samma veva börjar han också gå i sömnen.

I en annan dröm ser han en kvinna som tappar en tidning i en affär och han går fram till henne. Det är Sandy, som han vet att han är ämnad att leva tillsammans med, och så blir det. Sandy är redan gift med en annan man, Herman, men det hindret överkommer de och snart föds deras dotter Grace. David slits sönder inombords när han i en dröm ser hur Grace drunknar. Han ser ner i sina armar och upptäcker den lilla flickan död, med munnen som ett mörkt gapande hål och utan liv i kroppen. Han börjar om att gå i sömnen och Sandy säger att han är galen.

Människor vill bara få reda på vad framtiden utlovar om budskapet är gott och hoppfullt, tänker David vid ett tillfälle, men han har inga goda nyheter att komma med. För att försöka ändra på ödet ger han sig iväg och hamnar på den lilla ön St. Vincent. Där finns Soma och Felix, en fattig familj som tar honom till sig. Deras söner och dotter blir en del av hans vardag och han skickar till en början brev till Sandy varje dag för att få veta om hans dotter har överlevt. Sedan skickar han brev mer sällan, både till Sandy och till Herman, men möts av tystnad. Utan att veta om hans dotter fortfarande lever befinner han sig i en tidlös tillvaro, snyggt gestaltad på en paradisö utan årstidsväxlingar. Så långt är allt väl, men snart börjar han drömma igen, den här gången om Somas och Felix dotter Naliaah, där han ser henne fångas av en ankarkätting som drar henne ner till havets djup och dränker henne. När den drömmen inte slår in börjar tanken gro att hans dotter kanske också fortfarande kan finnas i livet. Därför påbörjas en resa tillbaka för att komma tillrätta med allt som gått fel och för att hitta Grace.

Han ska alltså hitta Grace (nåd) och det blir en lång resa. Det är poetiskt, för hans rädsla kittlar revbenen som spindlar som letar sig ner. Den sista tredjedelen av boken är en lång och plågsam beskrivning av hopp som spirar, öden som vävs samman och möten som väntar. Det är inte en ny Ljuset vi inte ser, men det är fängslande på sitt eget sätt, mitt i allt vatten och alla snöflingor.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Spegelstaden - Justin Cronin

Jag satte del ett, Flickan från ingenstans, i några årskursettors händer och inser, så här fyra veckor senare, att jag troligtvis kommer att få bända dem loss från deras döda, kalla händer. Reaktionen var omedelbar - det här älskar de. Som jag har njutit av att höra deras engagerade diskussioner och som vi har skrattat åt att alla är arga på den elev som alltid läste lite längre än de andra. Hoten om vad som kommer att hända den som avslöjar något om handlingen haglar tätt. Efter avslutad läsning kom frågan: när ska vi läsa nästa bok? De orkade inte vänta på svaret, utan påbörjade läsningen av bok två, De första tolv, och förhoppningsvis kommer de att tycka lika bra om den.

Därför satte jag mig och läste den tredje och avslutande delen i den här Passagen-serien; Spegelstaden. Grabbarna i ettan såg att den stod i min bokvagn och frågade med viss ängslan om den håller - serien alltså. Håller den ända fram till slutet?

Som den håller. Det känns skönt att kunna meddela dem det. Amys åldrande följer inga givna regler, men hon har gått från att vara den lilla flickan från ingenstans till att bli en vuxen kvinna och den slutuppgörelse som hon är ämnad att vara en del av rusar närmare. Det har gått en tid och människan gör vad hon alltid har gjort: hon glömmer sin historia. Viralerna syns inte till och människorna i de få återstående kolonierna vågar sig utanför murarna i förhoppning att kunna bygga upp ett nytt liv.

Myterna om världen utanför är många, men hoppet om att det finns fler överlevande är litet. Samhället byggs upp igen från grunden och stöter på problem som alltid uppstår: tillgång och efterfrågan, ekonomiska betalningsmedel, svarthandel, prostitution, sjukdomar och vapen. Alla är dock inte typen som slår sig till ro, utan andra spanar mot horisonten. Vissa ger sig av och kommer inte tillbaka och sedan börjar man förstå att hotet kryper närmare, igen.

Jag kan inte avslöja någonting annat om den här boken än att läsaren får veta vem som är berättare, vem som lever och vem som dör. Vad som händer i de nya länderna avslöjas i alla tre böcker, så det kan jag också nämna, men den här avtoningen - den här upplösningen - får man ge sig till tåls ungefär 200 sidor innan sista tråden är uppnystad och sista punkten sätts. Det är fantastiskt. Bra, alltså.

Det är enkelt att ge boktips till sina elever när det finns sådana här böcker, så här i Walking Dead-tider. Bild lånad från förlagets hemsida.

tisdag 17 oktober 2017

Det förlorade barnet - Elena Ferrante

Språk är makt. Mer än någonting annat handlar de fyra böckerna som utgör Neapelkvartetten om detta.

Förstå mig rätt: jag absolut älskar de här böckerna - men samtidigt kan jag inte ge något toppbetyg (samtidigt som det känns mer och mer absurt att betygsätta böcker). Jag är skitirriterad på att kvinnorna flockas och dånar kring Nino, för jag kan inte föreställa mig en mer oattraktiv, självupptagen, svikande, själlös, medelmåttig man och kan inte - överhuvudtaget - relatera till vare sig Elena eller Lila som bara måste ha honom.

Nåja, Ninos tid kommer och det finns en liten del av mig som njuter av att det är Elena som lämnar honom och trots att han vid något tillfälle (när hon är attraktiv på bokmarknaden igen) vill återuppta deras relation, äntligen slår sig fri. I samma veva flyttar Elena tillbaka till Neapel - men det är också då det blir tydligt att de två kvinnorna är ohjälpligt och evigt förbundna till varandra. Den enes tak blir den andras golv. Elena tvivlar på sig själv, men når framgångar. Den andra har alla möjligheter att gå hur långt som helst, men förblir vid sin läst. Det är frustrerande och samtidigt befriande.

Jag kan inte sammanfatta tankarna och innehållet i de här böckerna, även om jag tidigare har försökt. Är det bra? Självklart. Kan man ens säga ett ord som "bra" i sammanhanget? Absolut inte. Borde alla läsa det här? Det tycker jag. Kommer alla att förstå storheten? Men nej. Suck. (Kom igen, Astrid Lindgren refuserades typ två miljoner gånger...).

Romanens Elena skriver boken och ifrågasätter själv varför hon gör det. In i det sista lämnas läsaren med frågorna om vad som verkligen har hänt och en oväntad person (i alla fall för mig) visar ett leende som jag inte förstår mig på. Vad vet han, han den där som har bott tillsammans med Lila och under alla år har visat upp en sådan fasad, fri från krackeleringar? Varför säger han som han gör? Vilken sanning ligger bakom hans reaktion? Det finns trots allt ett barn som har försvunnit och som den mannen aldrig kan sluta tänka på. Ändå är det Lilas reaktion vi följer och som ramar in resten av tillvaron.

Samtidigt handlar det också om två kvinnor som egentligen är en och samma organism. Elena och Lila. Lila och Elena. Lila har alla förutsättningar att lyckas och Elena sammanfattar henne i slutet av den här avslutande delen: skomakardottern, charkuterihustrun, älskarinnan, politikern, programmeraren... Elenas golv blir Lilas tak när Elena slutligen flyttar tillbaka till Neapel, vilket hon gör efter att (äntligen) ha lämnat Nino. Den ena tvivlar på sig själv, men når framgångar - Elena - men tillskriver samtidigt Lila egenskaper som bara en superhjälte kan vara innehavare av. Hur mycket påverkar barnen kvinnornas funktion och identitet? Mycket, ska det visa sig.

Trots det här inlägget är jag ordlös när jag ska försöka beskriva upplevelsen. Språk är makt är allt jag kan säga med säkerhet.

Bild lånad från förlagets hemsida.

torsdag 28 september 2017

Den som stannar, den som går - Elena Ferrante

Om du är rädd för att få någon som helst oönskad information om vad som kan ha utspelat sig i del tre i Neapelserien bör du sluta läsa här.

Bok 3. Vi har kommit fram till 1970-talet och efter avslutad läsning känner jag mig skitirriterad! Jag fattar inte Nino-grejen och samtidigt kan jag inte sluta läsa. Jag kommer osökt att tänka på en vän som ofta använder uttrycket "Så kär har man aldrig varit". Han använder det i alla möjliga sammanhang: människor som gör vad som helst för någon annan, människor som lämnar ett äktenskap för någon annan, människor som försakar hela sin egen tillvaro... Så kär har jag aldrig heller varit. Det är däremot Lenu... och Lila... och en hel drös med andra människor.

70-talet med förändrade könsroller, sexuell revolution med preventivmedel och uppror mot patriarkatet, studentrörelser och terroristdåd - allt är fruktansvärt intressant. Ferrante skriver om den konstruerade kvinnan ur Lenus nyväckta insikter, om hur så mycket intelligens som tillåts förtvina tillsammans med kvinnorna som efter barnafödande förblir vid sin läst i hemmets instängdhet och om hur kvinnan definieras av mannen. Bland annat gestaltas detta i Lenu, som inför en viktig middag klär upp sig för att bli någon i en mans ögon. Det slutar med att hon klär ner sig istället för att klä upp sig och jag hinner tänka "Äntligen!". Men nej. Nino Sarratore behöver bara visa sig för att drifterna ska ta över både kropp och förnuft och fine. Jag köper det. Eller nej, det gör jag inte alls och det gör mig irriterad.

Jag är i behov av min bokklubb här. Vi borde läsa alla delarna och sedan prata sönder alla delar, alla detaljer, alla subtila antydningar om någonting som är något annat och sedan lista alla förväntningar vi har på den fjärde och avslutande delen. Många jag känner har inte alls fastnat för den här berättelsen, men jag kan knappt bärga mig till dess jag har skaffat sista delen. Kom igen nu, Lenu! Lite upprättelse, tack!

Bild lånad från förlagets hemsida.

måndag 11 september 2017

Mannen som sökte sin skugga - David Lagercrantz

Alltså, Lisbeth. Innan jag läste Millenniumserien var Lisbeth ett namn som jag förknippade med syslöjd, en mild röst och ganska formlösa kläder. Nu för tiden är associationerna ganska precis tvärt om. Det finns visserligen vassa grejer på syslöjden, men man kan inte jämföra synålar med de knivar som kommer i Lisbeths väg. Hennes röst är precis lika vass som tidigare och hon bär bara formlösa kläder till dess hon får lägga undan fångpaltorna och dra på sig skinnjackan igen.

Lisbeth sitter av ett straff för egenmäktigt förfarande (på sätt och vis skyldig, men eftersom hon räddade den autistiske pojken i förra boken så är hjältestatusen fortfarande intakt), men är långt ifrån sysslolös. Livet inne på högsäkerhetsavdelningen på Långberga är hårt och fångarnas hierarki når långt över väktarnas. Bland annat sitter en annan fånge, Faria Kazi, några celler bort och hon trakasseras av den hänsynslösa Benito. Det är inte något som Lisbeth tänker låta passera ostraffat och då spelar det ingen roll att kvinnan delar namn med en av världens mest kända diktatorer.

Jag tror att jag talar för många andra när jag säger att jag egentligen mest vill läsa om Lisbeth, för hon är - likt en superhjälte - någon som folk tittar snett på ute på gatan men som, i slutet av dagen, har gjort det där hjältemodiga som vi vanliga aldrig skulle klara av. I den här boken hade jag velat ha mer. Visst är Mikael Blomqvist viktig, för utan Millennium och utan den grävande journalistiken hade världen varit en sämre plats. Och det här är intressant, för läsaren förs in i en labyrint av statliga övergrepp där olika institut och forskare verkar ha överträffat sig själva i ömsesidiga övertramp.

Tvillingar har alltid varit föremål för spekulationer och i Mannen som sökte sin skugga görs en djupdykning inom ämnet. Det är otroligt intressant! Allt Lagercrantz presenterar låter makalöst och jag googlar både en och två gånger för att ta reda på hur mycket som stämmer med verkligheten. Enäggs- och tvåäggstvillingar, men också spegeltvillingar (kom igen, googla det) är föremål för forskning i Sverige under 70-80-talen och naturligtvis ingår Lisbeth i den här härvan. Barnhemsbarn adopteras bort, men placeras i olika miljöer med olika socioekonomiska förtecken och sedan observeras och utvärderas de.

Tempot är högt och temana många: romer och resande, hederskulturer, statliga experiment och existentiella frågor. Jag gillar det samtidigt som jag tänker att boken skulle kunna spänna över åtminstone tvåhundra sidor till. Ge mig en tegelsten och släng in mer om Lisbeth. Samtidigt märks också författaren själv av mer den här gången, vågar jag tro, eftersom en dikt av Ekelöf planteras tidigt i Holger Palmgrens historia och som skördas med en knuten näve. Jag gillar't.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Vego & Vin - Peter Streijffert

Vissa omständigheter gjorde att jag blev vegetarisk under ett år. Jag googlade och hade mig, men det slutade ändå med att jag lånade eller...