söndag 14 maj 2017

Tjänarinnans berättelse - Margaret Atwood

Margaret Atwood skrev Tjänarinnans berättelse redan 1985 och det här vältummade exemplaret från bibliotekets magasin är tryckt i svensk översättning 1986. Aldrig har väl en berättelse varit lika aktuell nu som då den skrevs, eftersom parallellerna till vår tid, 2017, är så träffande och exakta.

Läsaren får följa Offred. Namnet fick mig först att tänka symboliskt, att det var någon som blev offrad och det är visserligen så, men det speglar också ofriheten hos de kvinnor som står i centrum. Jag kommer snart till varför. I en nära framtid har miljöförstöring och vårdslösa attityder till preventivmedel gjort större delen av jordens befolkning sterila. Ingen talar om mannens infertilitet, eftersom den styrande gruppen i samhället har blivit ett gammaltestamentligt patriarkat. Problemet ligger alltså hos kvinnan och berättelsen om Jakob och Rakel blir central, bland annat som textläsning innan samlaget ska ske. Mannen i huset kallas Anföraren och hans hustru, den icke fruktbara, får sätta sitt hopp till tjänarinnan att föda fram ett barn åt sin make. Likt mosebokens beskrivning får hustrun sitta bakom tjänarinnan medan maken genomför samlaget (även om Offred inte kan förlika sig med det ordet) och om allt går väl får hustrun nio månader senare sitta bakom tjänarinnan och imitera födslovärkarna så att det barn som kommer ut i alla avseenden kan anses vara hennes.

I en infertil värld blir de fertila kvinnorna alltså tagna som avelsslavar med en enda samhällsuppgift: att bli havande och se till att den regerande klassen kan överleva. Om du inte sköter dig eller om du blir oanvändbar skickas du till kolonierna, vilket oftast innebär en snabb men smärtsam död.

Åter till namnen. Tjänarinnorna blir uppkallade efter mannen i huset, alltså Of-Fred, om mannen heter Fred, eller Ofglen om mannen heter Glen osv. Därför kan en tjänarinna en vecka heta Ofglen för att i nästa heta Ofglen men se helt annorlunda ut om hon har blivit utbytt. De är som djur, som avelshonor, namngivna men identitetslösa, samtidigt som värdet enbart ligger i deras fruktbara kroppar. Om kvinnan inte blir gravid pekas aldrig finger mot mannen, även om kvinnorna (och vissa män också för den delen) ser till att ha lösningar på alla problem.

Som i alla andra dystopier är samhället övervakat och säkraste sättet att överleva är att tjalla på andra. Ingen vet vem de kan lita på och ingen vill bli pekad på, inte av någon anledning. Samtidigt är törsten efter närhet stor, för som Offred säger så är det ingen som dött av för lite erotik, men ingen överlever utan kärlek. Kärlek har hon haft, Offred - som egentligen heter June, men det namnet får aldrig yttras och ska helst glömmas - men har skiljts åt från både honom och sitt barn. De fick inte fortsätta leva tillsammans eftersom hennes man hade varit gift tidigare och enligt de bibliska berättelserna är det en synd. Andra synder som straffas är att inte omvända sig till tron, att vara könsförrädare (homosexuell), att vara abortförespråkare eller att engagera sig politiskt, men också mycket annat. Straffen var tidigare öppna, men efter en tid vet ingen vad de kan bestraffas för eller hur straffen kan gå till. Det är ett effektivt sätt att hålla ett samhälle i schack.

Varför är då denna berättelse aktuell? Ja, det beror inte bara på att HBO har gjort en nyproduktion där vissa uppdateringar har gjorts, t.ex. att June och hennes man straffas för att han är mörkhyad. Rasbegreppet vävs alltså in, medan boken mer betonar 1980-talets AIDS-epidemi. Den är också aktuell eftersom den berättar om sådant som blivit verklighet under slutet av 1900-talets och början av 2000-talets krigsterror med våldtäktsläger där kvinnornas situation i det närmaste är identiska med de tjänarinnor som beskrivs i The Handmaid's Tale.

I slutet av romanen finns ett sista kapitel som kallas "Historiska kommentarer", där ett fiktivt symposium år 2195 i juni (!) - hon heter ju June - utreder om manuskriptet Tjänstekvinnans berättelse (jo, det kallas så) kan vara autentiskt. Jag kan inte avslöja mer, men det här är så bra. Nyutgåvan kommer under hösten 2017, så om ni inte kan vänta till dess får ni be biblioteken leta fram romanen redan nu - och se för all del filmatiseringen också, för den håller hög klass.

Språket i den svenska översättningen är fantastiskt, faktiskt så bra att jag var tvungen att googla translatorn. Det visade sig vara Maria Ekman, dotter till Eyvind och Cilla Johnsson, och hon har många titlar på sin meritlista. Jag är full av beundran och hoppas att hennes formuleringar får följa med in i nyutgåvan när den kommer!

Not till bilden: i exemplaret jag har lånat har en bibliotekarie någon gång i fordom alltså tagit sig tiden att klippa ut en recension och klistrat in den på bokens sista sida.

söndag 23 april 2017

Törst - Jo Nesbø

Om man läser titeln slarvigt så kan man få för sig att boken heter Tröst, men en trogen Nesböläsare bör förstå bättre. Det handlar om törst  - den allra värsta sorten.

Finns det då ingen ände på hur mycket elände Harry Hole ska behöva utstå? Tydligen inte. I Jo Nesbös senaste roman, Törst, möter vi en huvudkaraktär som varken karaktären själv eller läsaren känner igen: han är - håll i er nu - tillfreds. Det har gått en tid sedan han lämnat polisyrket och nu är han föreläsare vid Polishögskolan. Väl så, men säg den lycka som varar.

Det finns två sidor av den här törsten, där den ena utgörs av den nyktra alkoholistens och den andra av vampyrism. Någon dödar människor och dricker deras blod, vilket snabbt gör att polisen står handfallen. När Harry Hole uppvaktas för att sätta ihop en specialstyrka med enda mål att ta fast förövaren ligger det i mångas intressen att fallet klaras upp snabbt. Harry vill inte ta sig an uppdraget, men trots sin popularitet har han under sina år också samlat på sig fiender som har hållhakar på honom och han tackar ja. Egentligen beror inte hans ovilja på att han måste möta ond, bråd död igen, utan för att han blir en annan, en annan version av sig själv, en som blir otillgänglig för familjen och som gärna vill dricka.

Det blir bara värre och värre för varje bok, mörkare och grymmare, samtidigt som ett uppklarat fall också lägger upp bollen på volley inför en fortsättning. I den här romanen planteras många detaljer som kommer att låta det bli möjligt för Harry Hole att uppstå återigen. Frågan är bara hur mycket mer han klarar av - för att inte tala om hur mycket mer läsaren kommer att klara av? Jag gillar't.

Bild lånad från förlaget.

fredag 7 april 2017

Sanning och skvaller - Curtis Sittenfeld

När en svensklärare är alldeles mättad på ord efter nationella prov är det här som att få ta av sig pjäxorna efter en dag i skidbacken: fullständigt och underbart befriande!

Det bor en Austenist i mig, vilket gör att jag ofta och gärna bekantar mig med sådant som har med Jane Austen att göra. Jag och en ansenlig grupp vänner kallar emellanåt till AA-möten: Anonyma Anglofiler och sedan är frosseriet totalt. Kanske blir det dags igen efter att ha läst den här?

Sanning och Skvaller - Stolthet och fördom. Det är fortfarande Elizabeth som står i centrum och Darcy är precis sig lik , med den skillnaden att det är mellanvästern i ett modernt USA. Liz är skribent vid en damtidning som kämpar för att uppfattas som intellektuell och Darcy är hjärnkirurg. Jane, den godmodiga systern driver en yogastudio precis lika menlöst som hon sitter och syr i en soffa i originalversionen. Bingley däremot, han har varit med i en dokusåpa av bachelor-klass, vilket har gjort honom till en megakändis. Så fortsätter det: Lydia och Kitty går på paleodiet när de inte kör cross-fit-pass och Mary stänger in sig på sitt rum för att studera. Mamman är lika odräglig och nervös som i ursprungsverket medan pappan med sina hjärtproblem vresigt söker sig till ensamheten.

Mitt i berättandet söker de sig in, de där omisskännliga formuleringarna som man känner igen från Austens författarskap, men samtidigt blandas de upp av mer moderna företeelser som svordomar och hatsex. Det är klart att Liz och Darcy ska ha hatsex, för annars vore det inte trovärdigt. Men är det trovärdigt i övrigt då? Självklart inte, i alla fall inte mer än någon annan romantisk komedi där tjejen börjar med att falla för fel kille och där den snorkiga killen i slutet visar sig vara allt hon drömt om och mer. Ändå är det skönt berättat med uppfriskande detaljer: det är inte Katherine De Bourgh (eller Kathy som hon kallas här) som försöker sätta käppar i hjulet (utan Bingley-systern) och i den här versionen är hon superfeminist! Darcys syster har ätstörningar och det förekommer förutom allt detta både transpersoner och familjer av mixad härkomst. Jag gillar't.

Läser man recensioner om boken, av denna kvinna som bland annat skrivit I en klass för sig och Presidentens hustru, så manglas den sönder totalt. Men självklart! Det är som om lättsmält litteratur som kan föda intresse för tidigare kultklassad sådan bara måste dö! Ihjäl med den. Jag kan läsa de där recensionerna med en ganska medkännande sorg för personen som skrivit dem: så tragiskt att inte kunna ta litteratur, hög som låg (om det ens finns en sådan) med både en nypa salt och en klackspark.

Bild lånad av förlaget.

lördag 25 mars 2017

Människorna - Matt Haig

Det här är månadens bokklubbsbok för oss och här kommer en bekännelse: jag presenterade den för mina elever som boktips innan jag ens hade läst det första kapitlet. När de reagerade med skratt och intresse var jag så illa tvungen att läsa den själv, för eleverna har en tendens att vilja diskutera böcker med mig efter avslutad läsning. Ångrar jag att jag har läst den? Absolut inte. Det är är så bra!

Det här handlar om två saker som inte alls intresserar mig egentligen: matematik och utomjordingar. Men det är samtidigt det som är grejen! Utomjordingen, som förblir namnlös, har fått ta över en värdkropp tillhörande en matematiker som har löst det sista problemet, teoremet, som mänskligheten har funderat över och detta innebär ett problem för resten av universum. Hans uppdrag, nu i Andrew Martins kropp, är att eliminera alla människor som kan ha fått vetskap om lösningen på det matematiska problemet. Samtidigt ska han också samla information om denna primitiva ras, dessa neandertalare med utstickande hörselorgan och spetsiga luktanordningar - människorna.

Så följer en beskrivning av mänskligheten, först med avsky och förakt, för det finns ingenting som är tilltalande, anmärkningsvärt eller ens ömkansvärt med livsformen enligt utomjordingen aka Andrew. Att de läser veckotidningar, trots att ingen någonsin blivit lyckligare av det, eller att det verkar finnas en otrolig kollision mellan nakenhet och kläder gör dem obegripliga och från detta perspektiv finns inget att värna om. Men så äter Andrew en smörgås med jordnötssmör. Han lyssnar på Debussy, ser en soluppgång, får en hund, blir vidrörd, omhändertagen och smekt. Trots att människorna är fanatiskt fixerade vid helgerna och att fem av veckans sju dagar bara verkar gå på repeat, börjar han se allt det andra. Han läser Dickinson och det är det som gör honom själv till människa.

Mer komplicerat blir det eftersom han, en överintelligent livsform, måste dela hus med en fru som borde ha lämnat honom för länge sedan och en son som den ursprunglige Andrew för länge sedan har gett upp hoppet om. Där upptäcker han dock det som inte existerar på den plats hans utomjordiska jag har fått uppleva: kärleken. Med en familj som inte förstår honom och uppdragsgivare som sätter allt högre press på honom att avsluta det han blivit sänd för att utföra, skriver han bland annat en lista med värdefulla råd åt "sin" son. Även om du måste läsa romanen för att förstå flera av råden så kommer här ändå ett axplock och iakttagelser:

  • Om fyllorna fick människorna att glömma att de var dödliga, var det bakfyllornas uppgift att få dem att minnas det. 
  • Katolicism är en typ av kristendom för människor som gillar pläterat guld, latin och skuld. 
  • Sikta inte på perfektion. Evolutionen och livet sker genom misstag. 
  • En paradox: det du inte behöver för att leva; böcker, konst, bio, vin och så vidare - är det du behöver för att leva
  • En ko är en ko även om du kallar det för biff. 
  • Krig är svaret på fel fråga. 
Det finns så mycket att ösa ur när det gäller den här boken och jag ser fram emot att få diskutera den med andra människor. 

Bild lånad av förlaget

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter - Elizabeth Gilbert

Jag satt på flygplatsen när sms:et kom om att planet var försenat. Jag hade med mig en bok som jag egentligen inte ville läsa och gick till pockethyllan, belägen i hörnet av Kallax flygplats, en plats som tack vare tillgång och efterfrågan kan sätta befängt höga priser på precis allt. Förutom de engelska deckarna, som jag för övrigt inte alls känner för att läsa just nu, fanns också den här.

Elizabeth Gilbert, författaren, är för mig den person som för evigt kommer att förknippas med Lyckan, kärleken och meningen med livet - en i sig alldeles förtjusande historia som fick kvinnor och en ansenlig mängd män att dra fram sin yogamatta och meditera över livets mysterier. Jag gillade den och tyckte lika bra om filmatiseringen med Julia Roberts. Inte så mycket för att den kvinnan är fantastisk, utan för att Richard Jenkins tar över varenda scen han medverkar i. Men det är en annan historia.

Den här historien däremot, den tog mig med storm. Fråga mig inte varför, för om man försöker sammanfatta innehållet så låter det bara dumt, otroligt ointressant och direkt uttråkande. Det finns egentligen inget äktenskapstycke alls mellan Alma Whittakers föräldrar, den holländskättade Beatrix och den engelske Henry Whittaker, men de är båda intelligenta och så praktiska av naturen att ingen av dem hade kunnat ordna livet för sig annat än att det skulle resultera i en riktig framgångssaga. Henry är driven av en lust att överträffa sina överheter och Bellatrix, hon med den stora kroppen och det kantiga språket. Resultatet blir en storvuxen flicka med sin mors kropp och sin fars ansikte. Förväntningarna på flickan är att hon ska umgås med vuxna, ställa nyfikna frågor, lära sig alla språk hon kan ha nytta av och sedan göra någonting vettigt - inte roligt - med sin tid på jorden.

Alma vet inte alltid hur hon ska uppföra sig med jämnåriga och när familjen plötsligt utökas med den vackra Prudence, en flicka med ett fruktansvärt förflutet som från en dag till en annan förväntas tas emot som en senfödd syster, blir livet ett annat. Prudence är allt som Alma inte är, vacker, tystlåten och utan fallenhet för de naturvetenskapliga ämnena. Skönheten räcker dock för att Alma ska hamna i skuggan när olika män besöker deras storslagna hem i Philadelphia.

Ändå är inte detta den här romanens storhet. När Alma börjar intressera sig för mossor, hur ointressant det än låter, så blommar hon själv upp också. Hennes livsöde är både fascinerande och tragiskt, samtidigt som det är lyckligt och förnöjsamt. Jag är själv överraskad hur Gilbert kan skriva så ingående om botanikens framsteg under 1800-talet och samtidigt väva in samtidspersoner som Darwin och Alfred Russell Wallace. Det fick mig att tro att den här kvinnan hade funnits på riktigt, vilket hon tragiskt nog inte har.

Det här är riktigt, riktigt läsvärt!
Bild lånad av förlaget.

söndag 12 mars 2017

Fangirl - Rainbow Rowell

Det här är en trevlig och lite oväntad historia, både rolig och lite märklig. Kanske ligger behållningen för egen del främst i hur berättelsen om Cath varvas med den fanfiction hon skriver, men även avsnitten ur bokserien som hennes eget skrivande utgår från. Jag har precis haft ett långt samtal med en av mina egna elever som själv skriver fanfiction, men som är rädd för att andra ska få reda på det. Det här vore en alldeles lysande bok för den flickan att läsa, för igenkänningsfaktorn kommer antagligen att vara hög.

Porträtten av Cath och tvillingsystern Wren, identiska till det yttre och diametrala motsatser till det inre, är finstämda och med sköna karaktärer som rumskompisen Reagan och hennes ex Levi ger en fin, sarkastisk ton som behövs för att det inte ska bli tråkigt. Cath blir mer eller mindre dumpad av sin enäggstvilling när de ska börja på college, vilket gör henne så vilsen och osäker att hon laddar upp med flera kartonger fulla av energibars, allt för att slippa gå till matsalen. När Reagan och Levi mer och mer invaderar hennes privatliv öppnar hon långsamt upp sig och både avslöjar sitt skrivande och sina mindre tilltalande personlighetsdrag.

Det här är en roman om att finna sig själv, om att vara förälder åt sin förälder, att tappa bort en syster och att hitta tillbaka till henne igen, men framför allt är det en kärleksförklaring. Jag gillar det här.

Bild lånad av förlaget.

tisdag 28 februari 2017

Irlandstrilogin - Nora Roberts

Det här är en typ av not-guilty pleasure för mig emellanåt, eftersom det är lite kravlös läsning som följer ett givet mönster som närmast kan liknas vid de nittiotalsromaner som jag plöjde som tonåring. Det är skön natur, sköna människor, ett uppdrag som ska utföras, vackra människor med stora hårsvall som ska mötas, problem uppstår som ska lösas och i slutänden... ja, de vackra människorna med det härliga håret övervinner alla problem och lever lyckliga i alla sina dagar.

Det var bokrea och det var en hundralapp. Lätt värt det. I just den här trilogin är det irländskt så det sjunger om det med pubar och sägner och hedar och plötsliga regnoväder. Man vet liksom vad man får och hon håller imponerande klass, Roberts, med tanke på att hon spottar ur sig romaner både nu och då.

Tre ljungblommor av fem möjliga.

Tjänarinnans berättelse - Margaret Atwood

Margaret Atwood skrev Tjänarinnans berättelse redan 1985 och det här vältummade exemplaret från bibliotekets magasin är tryckt i svensk ö...