fredag 30 maj 2008

Mörker, ta min hand - Dennis Lehane

Dennis Lehane blev en personlig favorit efter läsningen av Patient 67 samt fantastiska Mystic River (Rött regn). Filmen som gjordes på den senare står i filmhyllan hemma (lagligt köpt) och var ett bra köp, dels p.g.a. att den gör sig så bra som film, dels för att den är tacksam att hänvisa till när jag kör momentet filmanalys i Svenska B.

Man kan fundera över hur mycket bra en författare har att presentera och de två redan nämnda tycker jag är fantastiska i sin genre. Gone baby, gone och denna senast lästa, Mörker, ta min hand, är absolut läsvärda också, men kanske inte med samma fascination. Det är lite tröttsamt med män som är så uppenbart fantastiska i sängen men samtidigt totalt oförmögna att ens närma sig någonting som liknar ett stadigt förhållande. Den ensamme cowboyen rider igen.

Patrick Kenzie och kollegan Angela Genarro anlitas i egenskap av privatdetektiver av en psykolog för att försöka ta reda på vem som hotar dennas familj. Efterhand står det klart att hotet inte bara är riktat mot psykologen, utan att även Patrick och Angela finns med i den hämndturné som är utstakad av en minst sagt sadistisk seriemördare. Upplagt som vilken helintressant thriller som helst och visst blir det åka av. Bladvändare med många spännande moment som är så sceniska att man anar att författaren kan tänka sig att sälja rättigheterna till ett filmmanus. Hemskt är det i alla fall och en ondska som faktiskt existerar skrämmer och förtär.

Det är dessutom psykologiskt nervpirrande till den grad att nattsömnen hotas av maror och faror. Jag fick hjärtklappning när jag låg i sängen i går kväll och funderade över hur jag skulle reagera om jag skulle titta mot fönstret och någon plötsligt skulle titta tillbaka, ni vet så där stirrande och ondskefullt som de bara kan göra i USA...

tisdag 27 maj 2008

Försvinnanden - Jodi Picoult

Romanen lades i händerna på mig av min svärmor som frågade om jag ville läsa den innan hon tog sig an den själv. Kanske var det därför jag något motvilligt närmade mig den, eller så beror det på att Allt för min syster av samma författare inte tilltalade mig speciellt mycket.

Vanishing acts är originaltiteln som antagligen ska anspela på det trolleritrick som omnämns ett par gånger i berättelsen. Den svenska titeln Försvinnanden sammanfattar handlingen: Delia Hopkins lever medelklassigt förortsliv med barn och fästman och spårar upp försvunna människor med hjälp av sin hund i sitt yrke. En dag knackar polisen på dörren och arresterar Delias pappa för kidnappning. Delias värld rasar samman när hon inser att hon är det barn fadern anklagas för att ha fört bort.

Läsaren får följa Delia, fästmannen Eric, bästa vännen Fitz och fadern Andrew där bitar ur respektive persons liv utgår från händelser som berör dem alla. Man får alltså alla fyra personers synvinkel på sådant som händer och fast än det är smart gjort så tycker jag att det blir tradigt.
Problemet med Allt för min syster var att jag upplevde den som en Harlequinbok. Upplägget var smärtsamt enkelt att förutse och innan jag vände blad hann jag ibland tänka att: bara hon inte stormar ut nu efter att ha sagt "Jag vill aldrig mer se dig igen". Men så blev det. Och det är samma sak i den här boken. Det är lite klyschigt och trots att det är rätt bra berättat så är det ointressant. Jag känner mig som en lässtropp när jag tänker att romanen skulle passa en ovan läsare som inte har så stor erfarenhet, varken av oväntade vändningar eller av spänningslitteratur. Eller av kärlekshistorier. ´

Lässnobb är mitt nya epitet.

torsdag 15 maj 2008

1000 filmer för livet - Film för varje känsla

Mitt senaste impulsköp... Jag gick på Bodéns Bokhandel och väntade på min man som gick och dreglade i hyllorna på Clas Ohlssons när jag såg den här filmboken i en hylla. 1000 filmer för livet - Film för varje känsla. Lite kärlek, ilska, raseri, avund, glädje... You name it. Och så trevlig läsning det blir.

Jag tycker själv att jag ser mycket film och det är högst opretentiöst. Jag tittar inte på svartvita tjeckiska saker och jag håller inte koll på releasdatum för sådant som behandlar revolutioner i Gambia eller vad det nu kan handla om. Jag bara ser film.

Jag anstränger mig inte heller för att komma ihåg namn på skådisar, men det bara finns där. Det är som om hjärnan har upprättat ett arkivskåp där den placerar namn och ansikte så att jag 15 år efter att ha sett Shannen Doherty i Lilla huset på prärien genast kan placera henne när jag ser henne i Beverly Hills 90210. Töntigt - ja, men man vinner faktiskt ofta Trivial Pursuit på dessa kunskaper.

Den här boken har jag bläddrat i och kommit ihåg gamla 80-talsfilmer, kollat upp om gamla favoriter finns att köpa i nyutgåva (t. ex. Scarlet Pimpernel - jajjemänsan) och fått förklarat vissa symboliska drag i klassiska filmer.

Det som kanske är bäst med en sådan här bok är, att vissa filmer som man bör känna till men inte ids se, kan man läsa om och få sammanhangen fullständigt klara för sig. Det finns fler böcker i den här serien, t. ex. 1001 filmer du måste se innan du dör. Lite arbetsskadad är man också som tänker att man kan ha nytta av boken i arbetet också, men what the h*ll, lastbilschaffisarna pratar diesel och förskollärare iakttar sina kompetenta barn.

Yippee kay ay...

onsdag 14 maj 2008

Så dumt med etiketterna!

Så dumt att man inte kan ordna etiketterna på bloggen som man vill,
utan att de antingen ordnas alfabetiskt eller så efter frekvens. Vet
någon om det går att göra på annat sätt? Jag vill med detta bara påpeka
att jag tycker att det blir tokigt i etikettlistan här intill.

tisdag 13 maj 2008

Operation Ormens huvud - Christina Wahldén

En "vuxenroman" av författaren till bl.a. Kort kjol och Ingen behöver få veta. Här får man möta samma karaktärer som i norrbottensförlagda Till salu och Hedvig Eks arbete med att undersöka kinesiska barns försvinnanden.

Romanen är inte dokumentär på det sättet att allt författarinnan skriver om verkligen har hänt, men faktum kvarstår att mellan 2004 och 2005 försvann 104 kinesiska barn från svenska flyktingförläggningar och ingen vet någonting om vad som hänt dem. Sverige är en mellanlandning när profittörstande personer använder verkliga människor som handelsvara. Det handlar i huvudsak om barn och i de här fallen används de till billig arbetskraft. Titeln anspelar på att människorna som säljer barn går under nidnamnet Ormarna och tillslut gör många organisationer en gemensam operation för att hugga av så många ormhuvuden som möjligt.

Vad gör då Sverige åt de här problemen? Ingenting, eftersom om vi skulle samarbeta med övriga Europa skulle vi bidra till att människosmugglarna i Kina avrättas med dödsstraff och vi kan inte gå med på det. Det är alltså viktigare att smugglarna inte avrättas än att barnen inte far illa.

Som förälder kan man lätt tänka sig in i de kinesiska föräldrarnas situation: deras önskan om att barnen ska få alla möjligheter de inte fått själva, möjlighet till materiellt god standard som de saknar själva, sedan paniken när de inser att barnen försvunnit och att allt som sagts bara är lurendrejeri. Boken berör och upprör och är klart läsvärd.

Maj 2008

Tätt intill dagarna - Mustafa Can

"Jag har älskat en främling" avslutar Can ett kapitel. Han säger att han vet vad hans mor var: en självuppoffrande mor, men han vet inte hur eller vem hon var. När modern Güllü ligger för döden börjar Cans sökande efter vem modern egentligen är, vilka tankar hon har och vad hon längtar efter.

Tätt intill dagarna är en nära berättelse som rör vid hjärteroten flera gånger. Så många angelägna ämnen berörs: - familjen som flyttar till Sverige för att arbeta, men med den fasta övertygelsen att återvända hem till Kurdistan en dag. Tillslut är dock varken Kurdistan eller Sverige riktigt hemma;
- En analfabetisk mamma som inte längre kan sätta sitt tumavtryck för att ett papper ska vara giltigt utan måste lära sig skriva. Detta gör hon med möda och sitter sedan och mumlar i köket för sig själv: Nu äger jag mitt namn;
- Tonåringen som skäms för sin mamma som inte behärskar språket, för att hon går i fotsida klänningar och sjal mitt i heta sommaren och för att hon grillar getkött mitt i vintern på balkongen.

När Mustafa Can ber sin mor om förlåtelse för att han skämts för henne ger modern honom den utan vidare. Det blir ett tydligt avslut för dem, ett tydligt tecken att det inte finns någonting ouppklarat mellan dem.På frågan vem hon är svarar hon: - Vem jag är? Ja, vem skulle jag vara? Jag är din mor... /.../Jag föddes och jag lekte i ett par år, återtar hon och fortsätter utan avbrott: Sedan dog min mor, ett par år senare dog fem av mina syskon för att vi levde i armod. Jag fick hjälpa till i hushållet; jag vallade får, lagade mat, städade, bar hem vatten från brunnen... jag gifte mig med er far, jag födde femton barn varav sju dog, jag fortsatte att städa, laga mat, sticka, hugga vet, tvätta kläder, hjälpa till på åkern, jag utvandrade till Sverige tillsammans med er och fortsatte laga mat, baka, städa och tvätta, jag levde här i trettio år och nu ska jag snart dö... Vad finns det mer att tillägga? (s. 30)

Fastän detta inte var det Can menade när han ställde frågan, kanske det ändå kan vara så enkelt. Inte att man är sina hushållssysslor, men mera att man kanske aldrig riktigt känner sina föräldrar. Vilka tankar hon än har när hon står på balkongen och låter blicken oseende fastna vid horisonten förblir en hemlighet för resten av familjen Can. Boken berörde mig och har dessutom ett fantastiskt språk, nästan poetiskt ibland. Det bästa är att man själv börjar fundera över vad man skulle vilja veta om sina egna föräldrar.

April 2008

Jane Austenklubben - Karen Joy Fowler

Jocelyn handplockar människor i sin närhet att delta i en bokklubb ämnad att läsa Jane Austens samlade verk, sex stycken till antalet både när det gäller romaner och antal bokklubbsmedlemmar.Under läsningens gång rullas bitar av varje persons livsöde upp. Om man stannar där håller boken, men går man vidare faller den i bitar på grund av sitt spretiga innehåll. Varje person är ganska platt och den enda som blir intressant för mig är Bernadette som de andra i klubben mest gör narr av.
Berättarperspektivet är "jag" trots växlingarna mellan olika berättare, men mot slutet blir berättaren ett kollektivt allvetande jag, vilket stör mig ofantligt mycket.

Jag anar att författarinnan Karen Joy Fowler har någon tanke om att varje person i JA-klubben har en motsvariheti böckernas persongalleri, men i så fall är det lite fattigt gjort. Det finns tydliga sådana anvisningar: Jocelyn själv är Emma Woodhouse i Emma, Allegra skulle kunna vara Charlotte(S&F), Grigg kanske är Edward (F&K) och sedan hoppas jag att den roliga Bernadette är Catherine Moreland (vet inte om det är Mansfield Park eller Northanger Abbey). Vem Sylvia och Prudie i så fall skulle kunna ha sina motsvarigheter i är oklart, eller så har författarinnan inga sådana intentioner och jag har helt enkelt överanalyserat boken.

Romanen är läsvärd antar jag, om inte annat för att jag verkligen tycker bra om J A:s böcker och diskussionerna om romanerna är bitvis intressanta i JA-klubben. Många frågor tas upp och många händelser skulle kunna vara viktiga, men presenteras för kortfattat och för lättvindigt för att engagera i alla fall mig.
April 2008

Midvinterblod - Mons Kallentoft

Jag vet att jag har tittat för mycket på TV när jag nästan översätter vissa klyschiga repliker till polisengelska. - OK partner, I owe you one. Mons Kallentoft har nog också sett för mycket på TV.

Hur ofta säger ni personens namn när ni talar med någon? - Ja, Malin, jag förstår vad du menar. Förresten Malin, du ser tagen ut. Hur många människor idag - inklusive de riktigt gamla - säger fröken eller ni vid tilltal? Jag vill verkligen inte snacka ner den här boken, men det är så mycket med det skrivtekniska som stör mig. Huvudpersonen får presentera sina många arbetskamrater när hon sitter och tänker: och du Börje som går hem till din sjuka hustru varje kväll och...och du Karim som är andra generationens invandrare som inte gör sig några ursäkter...och du Johan med sjuka barn hemma, har du fått sova någonting i natt...

Om du skulle tala om ditt alibi för en mordkväll, skulle du då använda ordet "älskare" när du berättade var du var? Trodde väl inte det, men det gör två personer vid två olika tillfällen i den här berättelsen. Nej. Jag skulle nog säga att jag var hos en bekant och inte göra såpa av alltihopa.

Intrigen då? Detta ska tydligen vara första delen i en triologi om kriminalinspektör Malin Fors vid Linköpingspolisen. En man som skriver om en kvinna och inte speciellt övertygande. Kanske är detta bara prologen och nu när alla är introducerande kan det bara bli bättre? Hedendom ska tydligen vara ett tydligt spår genom berättelsen, men det är inte tydligt för mig. Jag vet inte heller om man kan förvänta sig några svar om mordet och överfallen som begicks i denna bok i nästa, utan jag är bara väldigt tveksam till att läsa om Malin Fors igen.

Som om inte plattityderna är tillräckligt omfattande så har Malin Fors som huvudrollsinnehavare av denna deckare dessutom alkoholproblem. Finns det inga nyktra utredare, varken i USA eller i Sverige?

April 2008

Jag älskade honom - Anna Gavalda

Författarinnan med det vackraste namnet jag hört, Anna Gavalda, berättar i "Jag älskade honom" om Pierre och hans svärdotter Chloé. Berättelsen är mycket scenisk och jag har inga svårigheter att se detta som ett skådespel med enbart två människor i en sparsam kuliss framför mig. Det är mycket dialog, oftast framfört som en monolog, där Pierre berättar om sitt liv och sina val. Hans berättelse ställs i relation till de val hans son, tillika Chloés man, har gjort och frågan som lämnas öppen är om det är bättre att stanna kvar hos sin familj, trots att du vet att livet alltid kommer att vara lite sämre än vad du kunde ha fått. Eller är det bättre att bryta abrupt och våldsamt och låta det göra ont, men tro på att det går över och att personerna du älskar ska repa sig så småningom.

Boken går loss på endast 150 sidor, men jag vet inte när det senast tog så lång tid att läsa en bok. Det är väl gisslet med att amma, antar jag. Jag har läst lite, torkat kräk, läst, gullat, läst, svarat i telefonen... Jag tyckte mycket om Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom var också en trevlig läsupplevelse. Det enda jag störs av, som jag påpekat förut, är alla prickar... De avslutar tankar... repliker... uteblivna repliker... och de stör mig...

Mrs 2008

Tid att dö - Jeffery Deaver

En titel lika klassisk som innehållet i denna psykologiska thriller som bakom den något actionfilmslika handlingen avslöjar intressanta detaljer om förhörsteknik, amerikanska inrikespolitiska frågor samt lite om psyket hos psykopatiska människor.

Lättsmält och snabbläst - behövligt emellanåt. Och mörkrädd blev jag lagom till strömavbrottet som drabbade oss i går kväll.

Mars 2008

Den oskyldige mannen - John Grisham

Vilket sjukt land Den stora draken i väst är. Världens sista supermakt som försvarar både dödsstraffet och utövandet av tortyr. Nu hamnar jag antagligen i något register för att ha uttryckt mig på det viset och blir väl vägrad inresevisum om jag någonsin vill resa dit, men det må vara hänt.

Romanen "Den oskyldige mannen" av John Grisham är dokumentär men berättad som en roman. Ron Williamson och Dennis Fritz blir dömda till döden respektive livstids fängelse för ett brott de inte begått och deras "rättvisa prövning" i rätten är ett regelrätt jusitiemord.

Författaren diskuterar förekomsten av felaktiga domar, speciellt sedan man kunnat göra DNA-tester, och menar att systemet är ohållbart. Williamson och Fritz satt fängslade i tolv år innan de blev frigivna och Williamson som hade en bakgrund med psykiska besvär återhämtade sig aldrig. Pressen internerna utsätts för skildras på ett bra sätt och författaren visar också att vården för de fångar som "ändå ska dö" är obefintlig. Om inte det är cynism så vet jag inte vad det annars skulle vara.Dödsstaffet så långt. Att landet i fråga försvarar användandet av tortyr är lika illa. Den avgående presidenten Busken lade in sitt veto mot att förbjuda tortyrmetoder, bl.a. skendränkning. Hur mycket han fick för det kan man bara spekulera i. Han har suttit sina åtta år och kan inte bli omvald denna omgång. Han kommer knappast att bli omvald senare heller, så han kan ta skiten han får för att inta en sådan ståndpunkt. 'Nuff said.

Jag brukar inte läsa Grisham och vet därför inte vad man kan jämföra den här boken med. Den är lite jobbig att läsa för att den nästan bara är berättande. Ingen dialog eller luftigare passager som blicken får flyga över. Men innehållet engagerar.

Mars 2008

Berlinerpopplarna - Anne B Ragde

Tre bröder återförenas när deras mor ligger för döden: begravningsentreprenören Margido, inrednings-/stylingexperten Erlend samt grisfarmaren Tor. Tor har aldrig lämnat gården, med undantag för när han låg i det militära och under den tiden hann skaffa sig en dotter. De andra två bröderna har flytt hemmet - Erlend på grund av sin homosexualitet som familjen inte kunde acceptera och Margido för att han kommit på den stora hemlighet som modern hela sitt liv aktat och gömt.

Berättelsen börjar fantastiskt bra med närgångna beskrivningar av de tre personerna som gör att man lär känna dem, hur de är och hur de tänker. Mest rördes jag av porträttet av Margido, där man får följa honom i hans arbete och bemötandet av sörjande och där framställningen av honom verkar mycket övertygande. När jag och mina elever gick på studiebesök på begravningsbyrån nära skolan frågade en av eleverna begravningsentreprenören hur han klarade av att arbeta med död och sorg hela tiden. Jag kommer inte ihåg exakt vad han svarade, bara att det var ett bra svar. Det var någonting om att han kände tillfredsställelse inför uppgiften att göra en svår tid så fin och lugn som möjligt för de anhöriga. Bland det jobbigaste han visste var när personer som avlidit inte hade någon som ville veta av dem. Den frågan blir aktuell när man läser den här boken. Avskyn som bröderna sedan visar gentemot fadern, som lever som ett spöke på gården, får sin förklaring till slut och man kan väl säga att de på något sätt kommer till ett avslut.

Det finns många symboliska inslag i boken. De tydligaste är när Erlend och Tors dotter Torunn städar hela huset. När modern dött genomgår alla en rening innan de kan ta sig för att närma sig varandra. Även faderns rening, när Erlend rakar honom, gör att han till slut kan bli någonting annat än en ömkansvärd figur som inte längre är förpassad till skuggorna.

Berättelsen om berlinerpopplarna, träden som tyskarna hade med sig att plantera för att inte känna sådan hemlängtan, är även symbolisk i sig. Ingenting sägs klart om detta och det är symptomatiskt för hela boken: det är snarare det som inte berättas som är det bärande i berättelsen, men poängen är klar ändå. Träden hjälpte inte tyskarna. De längtade hem ändå. Träden hörde inte hemma i sin nya miljö, men rötterna satt så djupt att de inte gick att rubba eller rycka upp.

Jag trivdes bra med att läsa den här boken, men jag tycker att det är mycket synd att porträtteringen av den homosexuelle Erlend blir så stereotyp - inte bara för att han är inredare eller stylar skyltfönster, utan för att han framställs som en fjolla, vilket han även kallar sig själv vid något tillfälle. Han hade gärna fått vara precis lika vanlig som sina bröder, som är mer omsorgsfullt tecknade. Eller vill författarinnan att man som läsare ska ha lika svårt för Erlend som bröderna har?

Hur som helst kändes "Berlinerpopplarna" av Anne B. Ragde som ytterligare ett kvitto på att jag fått en bra början på läsåret 2008.

Februari 2008

Mig äger ingen - Åsa Linderborg

Jag såg Åsa Linderborg intervjuas i TV-programmet Babel och kände mig av någon anledning förvånad. Det var någonting med hennes röst som fick mig att tänka att den inte riktigt passade ihop med den kroppsliga uppenbarelsen, men jag totalcharmades av henne. Jag tyckte mycket om hennes sätt att resonera (trots att jag inte alltid höll med henne), hur hon såg på berättandet utifrån och hur uppriktigt glad hon verkade bli över att intervjuaren blivit så tagen av hennes författarskap.

Förhållandet mellan pappa Leif och Åsa beskrivs varmt och innerligt, ibland plågsamt detaljerat där ett enda ögonblick är föremål för ett eget kapitel och andra gånger avverkas långa tidsrymder med bara någon mening. Mitt i alla beskrivningar av tätt-intill-förhållandet finns också något som hela tiden håller dem från varandra, och jag tänker att det inte bara är alkoholen. Det finns någonting sorgligt i pappans sätt - att hela tiden vilja synas, beundras och hur han hela tiden ger sken av att han har förstått någonting som alla andra missat. Han blir den som alla genomskådat, det lilla barnet inkluderat. Hon beskriver pappans yrkesstolthet, men också hur han avskydde att gå till jobbet. Hela veckan längtade han efter helgen, men när den väl kom blev lördagen och söndagen innehållslösa dagar suddiga av alkohol. Detta gjorde mig illa till mods och vid dessa, ibland knapphändiga, beskrivningarna gör ens egen hjärna egna föreställningar om hur helgerna måste ha känts för Åsa och det gör ont i mammahjärtat.

Vissa beskrivningar påminner om Susanna Alakoskis "Svinalängorna", både när det gäller arbetarklassens underläge och hur ett barn med alkoholiserade föräldrar kan uppleva sin tillvaro. Den stora skillnaden i jämförelse med samma bok är den varma kärlek som finns mellan fadern och dottern i Linderborgs bok och som nästan verkar saknas helt hos Alakoski. Det är bara det att kärleken inte är nog, trots att Leifs kärlek är stor. Situationen blir ohållbar. Åsa beskriver själv att hon som vuxen med egna barn fick chansen att tala med sin far om det liv de haft tillsammans, men att hon backar. Sedan dör han och tillfället har passerat.

Det jag tilltalas mest av när det gäller "Mig äger ingen" är den ovanliga beskrivningen av förhållandet mellan en far och en dotter. Det finns otaliga böcker som behandlar förhållandet mellan mödrar och döttrar och Åsa Linderborg skulle, som jag tror i alla fall, ha kunnat skriva en minst lika intressant bok om förhållandet till mamman. Men nu är det pappan det gäller och man kan verkligen ta honom till sig när han inte gör sig löjlig. Jag tycker att boken är riktigt intressant och den lyckas beskriva både en arbetarklass och en arbetare på ett bra sätt. Bra lässtart på året -08.

Februari 2008

Saffransköket - Yasmin Crowther

Jag läste Yasmin Crowthers "Saffransköket" och gillade den lite sådär lagom. Själva handlingen engagerar inte mer än nödvändigt medan sådant som förekommer i periferin känns mer intressant. Saffransköket handlar om en resa, lika mycket en inre som en yttre, när Maryam reser tillbaka till Iran efter att hennes dotter råkat ut för en personlig tragedi som hon lastar sig själv för. Maryam flydde en gång Iran för att slippa slöjtvång, äktenskap med en man hon inte valt själv samt för att inte behöva utstå förödmjukelser. Ju mer jag läser om den här världen, desto mer förstår jag hur lite jag vet.

Jag fascineras i den här boken av beskrivningen Crowther gör, dels när det gäller det brittiska sättet att tänka, dels det iranska. Maryam är länken mellan dessa två synsätt och man förstår vilka häftiga kulturkrockar som kan utlösas och hur det måste kännas att aldrig riktigt känna sig hemma. Maryam förlikar sig aldrig med livet i England, men när hon kommer till Iran är inte det heller hennes hem. Tyvärr är inte Maryam speciellt sympatisk som person och därför har jag svårt att känna för henne fullt ut. Dottern Sara reagerar dock på exakt samma sätt som jag själv känner att jag skulle göra, vilket gör den slutliga upplevelsen positiv i alla fall. Någon som har fler tips på böcker från mellanösternområdet? Lämna gärna ett tips!

Hennes mjukaste röst - Bengt Ohlsson

Jag läste Bengt Ohlssons "Hennes mjukaste röst" och hade höga förväntningar på den. Jag fullkomligt älskade hans "Gregorius" och ville nog i ärlighetens namn ha en lika överväldigande läsupplevelse. Man kan väl utan att överdriva säga att fyverkerierna uteblev, men läsningen är njutbar även den här gången. För mig är det en berättelse som lever kvar lite i bakhuvudet och som sköljer över mig i efterhand.

När Bengt Ohlsson skriver blir det nästan plågsamt detaljerat och han låter människorna vara just människor. I det här fallet är det Karen som är svartsjuk, småaktig, tjatig och trött. Hon tänker mindre smickrande tankar om sina barn och har nästan kört ihjäl sig själv i ett infall att förhindra mannen i sitt liv att resa iväg med en annan kvinna.

Men temat jag fastnat för i boken är hur Karen kommer till insikt om att hon hela sitt liv definierat sig själv utifrån andra människor. Man efter man, men även utifrån kvinnliga vänneroch bekanta. Det blir en liten tankeställare.

Krigsbarn - AnneGrete Holm

Karin Sommers är journalist på en mindre tidning i Köpenhamn (?) som upptäcker att det nog skett ett förväxlingsmord, när hennes kollega hittas mördad. Det är egentligen hon själv som ska mördas, men hon förstår inte varför. Därför rannsakar hon sitt förflutna och under tiden bevakas hon av f.d. soldaten Mikael som fått avsked sedan han visat försumlighet i tjänst.

Vad hon inte vet är att Mikael var den som skulle döda henne. Han har dock gett upp sitt uppdrag sedan uppdragsgivaren vanställt hans ansikte genom en syrabomb. Han svär att hämnas och bevakar Sommers för att på så sätt komma åt uppdragsgivaren.

Läsaren bjuds på några överraskningar och krigshistoria skrivs skickligt in. Rätt spännande och välskriven.

Frälsaren - Jo Nesbö

I den här kriminalromanen får man följa polisen Harry Hole och hans kollegor som utreder mordet på en frälsningsarmésoldat. mordet är utfört av en lejd mördare, där man i tillbakablickar får höra talas om denne som "Den lille frälsaren", vilket var hans täcknamn under kriget på Balkan.

Harry Hole mister sin närmaste kollega och vän Jack Halvorsen: först verkar det som om det är mördaren som dödat polismannen, men innan allt är över har Harry räknat ut hur hela soppan verkligen ser ut.

Jon Carlsen har anlitet mördaren till att mörda sin bror Robert, eftersom denne har sett alla mörka hemligheter Jon har. Under berättelsens gång får man följa Harrys korta romans med en frälsningsarmésoldat, hans återfall till alkoholism (ja, det är något så ovanligt som en kriminalare med relations- och alkoholproblem), hans moraliska överväganden samt hur han sätter fast kollegor för korrumption.

Trots att Harry Hole är ytterligare en schablonfigur till huvudperson tycker jag att kriminalromanen är riktigt bra. Den känns välskriven och engagerande, lite grann som Arnaldur Indridasson. Glöm alltså inte att snegla på grannländernas produktioner i den här genren!

Döden i Venedig - Thomas Mann

Vi läste den här boken i vår bokklubb, där vi har som ambition att emellanåt klämma en klassiker. Vi tilltalades av Expressens kulturinsats där de sålde en klassiker varje tisdag, och eftersom denna är mer av en långnovell i sin utformning tyckte vi att sidantalet var passande. Men föga hjälper det när meningarna är tre och en halv sida långa innan författaren kommer på att han ska sätta punkt.

När jag läste Döden i Venedig kastades jag tillbaka till tiden när jag läste litteraturvetenskap. Jag kom in i ett annat sätt att tänka under tiden jag läste och därför blev formen lika viktig som innehållet och jag funderade mycket över författare och författare. Thomas Mann är en författare. Det är verkligen den gamla skolan där det nästan känns som om verket bara riktar sig till en liten skara, till de människor som är ämnade att läsa konst, att förstå den och ge den liv. Jag är inte riktigt den människan.

Är den bra då? Utan tvivel, men det betyder inte att den är ohejdat intressant. I Döden i Venedig beskrivs den oerhörda lidelse Aschenbach lider av när han förälskar sig i Taszio, den vackre yngling som gärna visar upp sig för honom. Det blir en dragkamp mellan kunskap och passion, mellan förnuft och känslor, mellan en redbar medborgare och lidande konstnär. Döden vinner, behöver jag tillägga det?

Norrlands akvavit - Torgny Lindgren

Olof Helmersson frälste invånarna i Västerbottens inland under -50-talet och var ett namn alla var bekanta med. När han återvänder 50 år senare är det för att ta tillbaka allt han sagt och avkristna bygden, eftersom han kommit fram till att Gud inte finns. När han anländer är de flesta av de frälste redan döda och de få kvarlevande har redan avkristnat sig själva.

Församlingen består av två personer; den döende Gerda som är fullständigt övertygad om sanningen i frälsningen; hans, som det visar sig, dotter Marita, som han fått tillsammans med byns skönhet.

Där emellan följer samtal med olika karaktärer såsom Gideon, Stockholmaren, Ivar och Asta. Och så lokalredaktören som tagit det på sig att skriva om konungen Karl den femtonde som rörde sig i trakten när myrarna dikades ur.

Allvarligt och humoristiskt på samma gång. "Han hade även förlett dem alla att rösta på Folkpartiet" s. 202.

Livstid - Liza Marklund

Här tar berättelsen vid där den förra, Nobels testamente, slutade. Annika Bengtssons hus brinner ner till grunden efter en anlagd brand, precis efter att maken Thomas lämnat henne för sin nya kvinna. Som kronan på verket blir Annika aanklagad för att ha tänt på sitt eget hus, alltså mordbrand, vilket kan ge livstids fängelse.

När en känd och glorifierad polis hittas mördad skriver Annika om fallet, eftersom hon några år tidigare åkt patrullbil tillsammans med den huvudmisstänkta: den mördades hustru. Alla bevis pekar på hustrun, men A kommer naturligtvis på, som enda person, att så inte är fallet. Skinn-på-näsan- Annika är inte mycket sämre än Superhjälte-Carl-Hamilton.

Jag tycker nog att genren är tämligen ointressant, men det finns alltid vissa behållningar också, t.ex. i samhällsskildring och kritik av densamma.

Flickan under gatan - Roslund och Hellström

Evert Grens utreder mordet på en kvinna som hittas död i kulverten på ett sjukhus. Spåren leder till hemlösa personer som bor i utrymmen under Stockholms stad. På det personlinga planet blir Everts relation till Annie framlagd och alla frågetecken rätas ut, på ett definitivt sätt. Samtidigt blir Mariana Hermanson ansvarig för sin första utredning som gäller 43 övergivna barn från Rumänien (?) och som dumpats mitt i staden.

Vid författarbedöket Roslund och Hellström gjorde på Krokodil i Piteå i oktober 2007 berättade de att de medvetet använt barnen från öststaten som referensgrupp. Dessa hemlösa känner vi till och erkänner att de existerar, men ingen vill erkänna att Sverige har "egna" hemlösa.

Citat från tonåring i början av boken: "Det värsta är inte att vara hemifrån, utan att ingen letar efter en." Svenska staten erkänner inte att det finns hemlösa barn, eftersom föräldrarna ofta har bostäder. Även om barnen inte har bostäder så är de inte hemlösa, eftersom föräldrarna fortfarande har ansvaret på papperet. Bedrövligt. Ödets ironi är dessutom att många hemlösa bor under jorden i utrymmen under en stor polisstation i Stockholm.

Det ska bli ett sant nöje att döda dig - Magdalena Graaf

Jag erkänner bredvilligt att jag många gånger tänkt på Hanna och Magdalena Graaf, Carolina Gynning, Linda vad hon nu heter från Big Brother och Viktora Silvstedt som Askungen, Snövit och Törnrosa: de är liksom schabloner och bara sidor av en och samma person. Du skulle nästan kunna sätta in Askungen i Snövit och hon skulle ändå bita i det sura äpplet på samma sätt som jag tänker att Carolina Gynning skulle kunna flytta in och ta över efter Viktora S om hon blev sjuk. Man skulle få samma resultat. Men jag dömer för snabbt - naturligtvis.

Magdalena Graaf berättar om sin uppväxt och sitt förhållande med den aggressive Jorma - alltså om livet innan systrarna-Graaf-tiden. Hon berättar också om vad som låg bakom den bröstoperation hon valde att göra och om hur hon tänkte under "storhetsperioden" som följde i spåren efter You've got what I want. Det är en inblick i en sargad människas värld där hon ger sin syn på hur hon upplever att andra sett på henne. Jag känner mig träffad, eftersom jag dömt henne på dett sätt hon beskriver. Man har avfärdat henne som en storbystad dumbom, men i boken blir hon människa - på inget sätt felfri - och bilden av henne förändras.

Magdalena Graaf skildrar också Sverige som ett land som sviker redan utsatta personer. Bl.a. ligger räkningar och ökar i skuld medan en person med skyddad identitet håller sig gömd, men när spärren plockas bort får personen brev från Skattemyndigheten m.fl. med krav om återvetalning. Bedrövligt.

Boken är inte välskriven, men mycket engagerande.

Låt den rätte komma in - John Ajvide Lindqvist

Man kan diskutera mycket utifrån temat ondska i den här boken, som är någonting så ovanligt som en svensk skräckroman: vem är egentligen ond och vem är god? Allting ställs på sin spets och har en mycket mörk inramning med sexuella övergrepp mot barn och människors desperata sökande efter tvåsamhet, men som sällan får en lyckad utgång.

Oskar är 12 år och bor tillsammans med sin ensamstående mamma i Blackeberg, som är en förort till Vällingby. Han upplever att han är "ingen" - han finns inte. Han är svårt trakasserad i skolan av Johnny och hans gäng och har ingen kompis eller vuxen att anförtro sig åt. Mamman vill väl, men Oskar skyddar henne genom att inte berätta någonting.

En dag träffar han Eli och livet förändras. Eli är, som Oskar snart blir varse, en vampyr och en rätt gammal sådan, men kroppsmässigt blir hon inte äldre. Det är mörkt och läskigt. Daniel Alfredsson har vunnit fina priser för filmatiseringen av den här romanen och jag antar att jag måste se resultatet, men jag vet inte om jag vågar. Kanske om jag får hålla någon i handen?

Alkemisten - Paulo Coelho

Läsaren får följa den unge fåraherden Santiago som efter att ha drömt en dröm om en stor skatt och träffat en gammal man som uppmanar honom att följa sitt livsöde, ger sig av mot Egyptens pyramider. Resan startar i Spanien och utgångspunkten är att allting är ett, allting hör ihop.

Santiago är lyhörd och lär sig lyssna på och tyda tecken. Fastän det ibland ser mörkt ut för honom går det honom väl i slutänden. Det är lite som en modern saga: ganska ytligt beskrivna karaktärer och själva uppdraget är detaljerat. Andra sagodrag är Santiagos osjälviskhet och brist på girighet - detta gör honom till en sann hjälte och i det här fallet, en sann alkemist. Han får undervisning av många visa män - men de verkar vara en och samma person, fast i olika uppenbarelser. Allting är ett.

Boken är full av visdomar och goda råd, men de levereras i ett oerhört tempo och jag har hela tiden känslan av att jag missat något eller borde uppfatta någonting tydligare. Ändå är det läsvärt och kanske inte så dumt att diskutera med andra.


Tusen strålande solar - Khaled Hosseini

Mariam är harami, en oäkting, med en bitter och samtidigt utstött mamma. Fadern är närvarande när det passar honom och Mariam inser inte hur han sviker henne förrän hon gifts bort 14 år gammal med en äldre man som inte är snäll mot henne.
Det går ibland våldsamt till, inte bara i hemmet, utan även i Kabul där det bor. Motstånd mot talibanerna bestaffas hårt och författaren beskriver på ett bra sätt den vanliga människan i Afghanistan.

Starka män är svaga och svaga män är starka, invånarna både hånar och fruktar talibanerna, smugglar in både tv-apparater och filmen Titanic... Mariams våldsamme make gifter om sig, eller rättare sagt tar han sig ytterligare en fru, i den 14 åriga Laila, när Mariam inte kan ge honom barn. Mariam är då i 35-årsåldern, men är mycket äldre i själen. Laila är då redan gravid med grannpojken, som rest sin väg.

Till en början är Mariam och Laila oförenliga, men blir snart varandras livlinor. De behandlas båda mycket illa och försöker fly tillsammans, vilket nästan blir deras död när maken finner dem. Hosseini skriver fantastiskt vackert och skriver om obehagliga saker utan att det blir frosseri i det äckliga eller det blodiga. Det kan handla om allt från misshandel till sprängningarna av de jättelika buddhastatyerna, talibanernas terror, svälten och behandlingen (eller rättare sagt icke-behandlingen) av kvinnor i nöd på sjukhusen, införandet av burqa...
Jag tycker nog att Tusen strålande solar är snäppet bättre än Flyga drake. Kanske är det kvinnoporträtten jag fängslas av, för romanen berör mig om och om igen.

Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda

Mycket "fransk" bok om fyra sargade, vilsna och ensamma människor; Camille, Franck, Filibert och Paulette. Alla dessa hamnar, mycket tack vare den försiktige Filou (Filibert) i samma lägenhet, hans, och utvecklar starka band.

Motstridiga känslor väcks mellan Camille och Franck, men ingen av dem vågar bejaka dem. Tillsammans är de dock mindre ensamma. Titeln är så vacker! Boken är lite underlig, men man blir glad och lite upplivad av innehållet.

Om jag stör mig på något så är det författarinnans förkärlek till punkter... De får representera så mycket... Uteblivna repliker... Avslutande tankar... om någon övertar ordet... Om du förstår vad jag menar...

I lagens limo - Michael Connelly

...en titel så urlöjlig att jag först hade svårt att ta boken på allvar. (Lincoln Lawyer som den engelska titeln lyder är något bättre, men inte bra.) Mickey Haller är huvudperson i denna rättegångsthriller där mannen i fråga är förvarsadvokat som för länge sedan mist tilltron till att "sanningen skall göra er fria".

Han anlitas som försvarsadvokat till klienten Louis Roulet och tror till en början att denne är oskyldig. Snart förstår han dock att mannen är ondskan själv och har många liv på sitt samvete.

Huvudpersonen är ännu en gång en ensamstående man med några avverkade kvinnor i bagaget och som under berättelsens gång hinner dricka alldeles för många drinkar. Ändå är det spännande, filmlikt och - efter en seg första halva - intressant och fräscht.

Edward Finnigans upprättelse - Roslund och Hellström

Evert Grens engageras personligt när han utreder en grov misshadel av en man som fått sparkar mot huvudet. Detta påminner honom om hur han förlorat sin ungdomskärlek på samma sätt: hon är nu rullstolsbunden med grava neurologiska skador.

Våldsmannen Grens utreder visar sig vara en f.d. dödsdömd fånge från USA som flytt sedan personer i maktposition på fängelset iscensatt hans död och smugglat ut honom. Mannen, John, är oskyldigt dömd för mordet på Edward Finnigans dotter.

Romanen känns lite långsökt mot slutet, kanske för att Sverige är inblandat och man har svårt för att tänka sig sitt hemland i ett sådant sammanhang som presenteras, men det är ett fint porträtt som tecknas av Grens och den nyanställda Hermansson.

E = mc2 - David Bodanis

Historien om världens mest kända formel. Det här är en populärvetenskaplig förklaring till hur Einstein kom på denna formel och det den bevisar. Det blir historien bakom varje del av formeln och historien bakom många människoöden, ihopvävda med formelns framväxt.

Förutom att läsaren får veta vad formeln faktiskt anger får man också veta dess betydelse för atombomens blivande, varför Norge var ett strategiskt land för Tyskland att ockupera under 2:a VK och hur vidareutvecklingen av formeln påverkat världsuppfattningen: jordens skapelse, Big-bang-teorin och universums undergång.

En skönlitterär spänningsdokumentär med fakta presenterat på ett lättförståeligt sätt.

Harry Potter och dödsrelikerna - J.K. Rowlings

Harry överger skolan och ger sig ut i världen för att rädda den, allt enligt uppdrag av den döde Dumbledore. Med sig har han trogna vänner, Ron och Hermione. Halva berättelsen hinner gå och då har de bara hunnit gräla, tälta, separera och återförenas.

Dödsätarnas grymhet demonstreras med ingående, men - och vilket trevligt men - gränserna mellan god/ond, svart/vitt, blir mer nyanserat än i de tidigare sex böckerna. Draco Malfoy och hans familj lider och ifrågasätter samtidigt som de fruktar.

Den riktiga urladdningen mellan Harry och Voldemort inträffar inte som väntat, men berättelsen visar att list får och kan gå före makt och bringa den högmodige på fall.

Epilog, typ 20 år senare: Harry och Ginny skickar iväg sina barn samtidigt som Ron och Hermione sina till Hogwarts. Lite löjligt? Inte egentligen. Det var snarare väntat på samma sätt som det var väntat att Snape inte var den kallblodige mördare han från början framstod som.

På samma sätt som en första bok många gånger måste vara prolog för nästkommande, var denna en ganska lång epilog för att knyta ihop en säck som i storlek kan jämföras med den tomten måste ha för att få plats med julklappar till alla världens barn.

Och visst det funkar.

Echo Park - Michael Connelly

Harry Bosch får möjlighet att klara upp ett 13 år gammalt olöst fall. Det gäller Marie Gesto som aldrig återfunnits och fallet har alltid legat honom varmt om hjärtat. Seiemördaren Reynard Waits har tagit på sig mordet och är redo att leda polisen till kroppen i utbyte mot att få livstids fängelse istället för dödsstraff.

Harry anar att Waits inte är gärningsmannen och får sina misstankar bekräftade. Spåren leder istället till hans närmaste chef, Abel Pratt. Många råkar illa ut under utredningens gång, både kroppsligt och mentalt, och Bosch blir lämnad igen när flickvännen inser att han är en skit och drar.

Jag läste boken på engelska, vilket fungerade bra, men nu kommer den ut på svenska under titeln Räven. Läs den! Min absoluta favoritdeckarförfattare.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger - Linda Olsson

Det finns böcker med titlar som biter sig fast och “Nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda Olsson är en sådan. Jag kan komma på mig själv med att nästan gå omkring och mässa dessa ord. Jag har lite svårt att sätta ord på läsupplevelsen, för jag får en liten rynka i pannan när jag tänker på den.

Jag har en konstig känsla för boken där jag å ena sidan inte får något riktigt grepp om Veronika och Astrid men å andra sidan dras in i deras levnadsöden på ett sätt som jag inte kan värja mig emot.Jag måste jobba på min läshastighet, eftersom det fungerar att läsa exempelvis Stieg Larsson snabbt, men inte en sådan här berättelse där mycket av det som sägs uttrycks dunkelt. Som att Astrids pappa förgriper sig på henne sexuellt från det att hon är tretton år. Lika dunkelt beskrivs det att, och framför allt varför, Astrid kväver sin baby. I Veronikas berättelse är det osagda att hon förlorar barnet som hon väntar med James, som är den stora kärleken i hennes liv. Han dör och det är det som gör att Veronika lämnar livet tills hon lär känna Astrid. Veronika har flytt sina minnen och sina förluster och blir granne med Astrid som har egna öden att berätta om. De närmar sig trevande och mycket fåordigt varandra och vaknar båda till liv i detta möte. Veronika ska skriva en bok om James, men det slutar med att hon skriver Astrids (och sin egen) bok.

Varje kapitel linleds med strofer ur olika dikter. “Nu vill jag sjunga dig milda sånger” är hämtat ur Karin Boyes “Min stackars unge” och strofen är signifikant för hela boken. Boken blir bättre med lite perspektiv och jag väntar ivrigt på att få diskutera den med någon.

Flyga drake - Khaled Hosseini

“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, Baba jan” sa jag och önskade förtvivlat att jag hade gjort det. Jag vill inte göra honom besviken igen. Baba lät höra en otålig suck. Det gjorde också ont, för han var ingen otålig person. /…/“Om man dödar en man stjäl man hans liv”, sa Baba. “Man bestjäl hans hustru på rätten till en make, berövar barnen rätten till en far. Om man ljuger stjäl man någons rätt till sanningen. Om man fuskar stjäl man rätten till rättvisa. Förstår du?” Det gjorde jag. /…/ “Det finns inget lägre än att stjäla, Amir”, sa Baba. “En man som tar det som inte är hans, det må vara ett liv eller ett nanbröd… Jag spottar på den mannen. /…/ Om Gud finns hoppas jag att han har viktigare saker att göra än att kontrollera om jag dricker whisky eller äter fläskkött. Hoppa ner nu. Jag blir törstig av att sitta här och prata om synd.”

Amir växer upp i Afghanistan med sin far Baba och bästa vännen Hassan. Amirs förhållande med Hassan är komplicerat då han både beundrar och är avundsjuk på den andre pojken. Hassan i sin tur avgudar Amir och är beredd att göra vad som helst för honom. Amir är beredd att testa Hassans lojalitet och det skär i hjärtat när man som läsare gång efter annan inser hur genomgod den lille tjänaren är. Vänskapen är inte jämlik och präglas hela tiden av att Hassan och hans far är hassarer och tjänare i Babas och Amirs hushåll. Babas kärlek till tjänarpojken är tydlig och mycket ovanlig, och Amirs ständiga sökande efter bekräftelse av fadern får sin yttersta konsekvens i att vänskapen mellan pojkarna går förlorad. Amir gör ett ödesdigert val och får leva med konsekvenserna av det under resten av sitt liv.
Amir återvänder till Afghanistan när han är i fyrtioårsåldern efter att ha fått ett samtal från en person som sagt åt honom att det finns ett sätt att ställa allt till rätta. Amir måste ta i tu med sitt dåliga samvete och reser, trots läget som råder i det forna hemlandet. Den här boken är så vacker, fruktansvärd och fängslande att det inte går att fånga handlingen. Den är tät, både i sin handling och i sitt språk, och det går inte att komma undan författarens beskrivningar.
“Flyga drake” är namnet och syftar på det stora nöjet i att tävla i drakflygning, men samtidigt är det draken som orsakar den brutna vänskapen mellan pojkarna och slutligen Amirs sätt att försonas med sitt förflutna. Citatet om lögnen fångade mig och språket är typiskt för hela boken. Baba bär själv på en stor lögn och när Amir får reda på den måste han omvärdera sin far. Amir har alltid definierat sig själv utifrån sin far och när Baba inte är den han har verkat vara måste Amir även omvärdera sig själv. Det är för mig en oväntad vändning när det framkommer att Amir och Hassan är halvsyskon genom att Baba haft ett förhållande med Hassans mor. Ändå är Amirs uppgift klar när han får reda på detta. Hassans son Shorab lever föräldralös i Afghanistan och Amir förstår att det är hans uppgift att ta hand om honom. Helt klart en av de bästa böckerna jag läst och jag rekommenderar den till alla som frågar efter boktips.

Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson

Jag kanske inte skulle vilja ha Lisbeth Salander som närmaste granne, men jag fullständigt älskar att läsa om henne. Vilken störtskön hjältinna! Jag vet inte hur trovärdig hon är som person, men det skiter jag i. Jag gillar Stieg Larsson så där lite pissljummet men läser hans böcker avskärmad från omvärlden.

Det är lite som en actionfilm - man ser den med intresse och lämnar den i samma stund eftertexterna börjar rulla. Så är det med “Luftslottet som sprängdes” också. Lisbeth Salander är skjuten i huvudet och vårdas på Sahlgrenska, två rum bort från Zalachenko, hennes avhoppade spionpappa, som nyligen försökt döda henne. Det är upptakten till den avslutande (?) berättelsen om Milennium och Mikael Blomqvist har mer än någonsin att avslöja och reda ut.

Zalachenko mördas kallblodigt i sin sjukhussäng av, som det ska visa sig, en superhemlig subgrupp inom SÄPO som är så hemlig att inte ens SÄPO själva vet om att den existerar. Lisbeth står anklagad för diverse mordförsök och våldshandlingar och riskerar att bli inspärrad på mentalsjukhus under den sadistiske Dr Teleborians fruktansvärda vård. Samtidigt går hennes vansinnigt starke halvbror lös och han har mördat en polis och vill dessutom ta kål på Lisbeth, vilket hon är medveten om. Blomqvist undersöks och avlyssnas av SÄPO men tar med hjälp av Lisbeths förre arbetsgivare, Milton Security, revansch genom att avslöja dem.Erika Berger lämnar Milennium och tar ett chefsjobb på Svenska Morgon-Posten där hon blir sexuellt trakasserad. Lisbeth kan dock, bl.a. genom att använda en liten handdator, hacka sig in på tidningens nätverk och ta reda på vem som antastar Erika. Mikael B. kan rista ytterligare en skåra i sin sänggavel när han inleder ett (seriöst?) förhållande med Monica på SÄPO.

Boken är minst sagt händelserik i vad som är mer en spionroman än någonting annat.Lika mycket som jag gillar Lisbeth Salander så ogillar jag Mikael Blomqvist. Om han kunde flyga skulle jag mer förstå alla, och jag menar alla, romanens kvinnors fascination för den här mannen. Aldrig har väl någon man väckt sådan åtrå hos dem som ser honom i ögonen och sällan har väl någon kunnat tillfredsställa en kvinna på det sättet han kan… Det börjar klia bara jag tänker på det.Ändå gillar jag Luftslottet. Men lämnar den. Nu. Gjort.

Tyskungen - Camilla Läckberg

Patrik är pappaledig från jobbet som polis och Erika ska skriva sin nya bok. Ingekänninskomik i manligt/kvinnligt kontra föräldraledighet.
Erika har svårt att koncentrera sig efter att ha hittat ett nazistkors och en liten barnskjorta med torkat blod på bland sin döda mors saker på vinden. Lägligt nog finns det också dagböcker som återger hela historien.

Patrik kopplas in när en äldre man som är väl förtrogen med allt som har med 2:a VK att göra hittas död och det visar sig att det är samme man som Erika bett om hjälp att identifiera naxistkorset hon hittat. Mysteriet tätnar när det visar sig att Erikas mamma var god vän med den döde när de var ungdomar, men ingen vill tala om den tiden.

Tyskungen är, inte helt oväntat, det barn Erikas mor fick tillsammans med en man som flytt från Norge och som fick bo hos hennes föräldrar. Han påstod sig vara norsk motståndman, men var i själva verkat son till en tysk officer.
Bladvändare, men inte en av Läckbergs bästa.

Svinalängorna - Susanna Alakoski

Leena växer upp i Fridhemsområdet i 70-talets Ystad och vi får följa hennes uppväxt och hennes insikt om hur olika barndomen kan se ut för olika personer. I berättelsens början ter sig livet ljust för Leena och hennes två närmaste kompisar. Mörkret lägrar sig mer och mer ju längre ner i alkoholträsket de vuxna trampar.

Det sker en otrolig vändning så väl språkligt som innehållsmässigt i romanen när Leena går på kalas hos rikemanssonen och för första gången inser vad klasskillnadär och att vissa har det bra medan andra har det dåligt hemma. Hon inser att hon inte har det bra.

Läget känns otroligt tragiskt och jag kände mig kall under hela läsningen. 2006 års Augustvinnare fängslar verkligen, så läs Svinalängorna!

I trygghetsnarkomanernas land - David Eberhard

Underrubriken lyder: Sverige och det nationella paniksyndromet.

David Eberhard är psykiatriker och menar att manniskan idag har ett överdrivet behov av att känna trygghet och att vi är överdrivet rädda. Vi ser faror i alla möjliga situationer, men risken att vi faktiskt ska drabbas är mycket liten. Fågelinfluensan ges som ett exempel på detta.

Det här är en rolig bok (om man inte tar åt sig så mycket personligen) för det handlar om igenkänning samtidigt som den får en att se på braskande löpsedlar på ett annat sätt. Författaren vill också visa på hur lobbyismen faktiskt ligger bakom många larm om dödliga sjukdomar eftersom man till varje pris vill få nya anslag till forskning.

Den här boken behöver absolut inte läsas från pärm till pärm, utan man kan läsa något kapitel då och då, okronologiskt, utifrån vad som verkar vara mest intressant. Alla känner vi någon som beskrivs i hans kapitel - om vi inte är den personen själva.

Otroligt underhållande kapitel är när Leif Alsheimers åsikter om vad han anser vara fel på den svenska skolan redovisas (s. 52). Sedan finns det även ett helt kapitel som heter just "Den misslyckade skolan". Annat intressant är när Eberhard förklarar att hela Sveriges styre är drabbad av syndromet han beskriver när de gång på gång intalar sig att det är bättre att inte göra någonting alls än att göra någonting och att det blir fel.

Potensgivarna - Karin Brunk Holmqvist

Tilda och Elida är ungmöer tillika systrar som bor tillsammans i ett hus som minst sagt är i behov av renovering. Drömmen för systrarna, som båda är i 80-års åldern, är att byta utedasset mot en vattenklosett. När de sett ett antal annonser om medel som höjer sexlusten samt bevittnar ett antal djur para sig med stor frenesi efter att ha ätit av grannens gödningsmedel, bestämmer sig systrarna för att starta en postorderfirma: Potensgivarna. Invecklat blir det när deras bror Rutger, som inte bara har problem med potensen utan också med att systrarna inte vill flytta från sitt hus så att han kan nyttja det som sommarstuga, visar sig vara en av kunderna.

Karin Brunk Holmqvist är bara så skön i den här lilla betraktelsen av systerskap och småbyaboende. Hon har en sådan tilltalande förmåga att beskriva det lilla med detaljer och med en långsamhet som passar karaktärerna till fullo. Jag blir lite nyfiken på hur hon är som person - om hon är lika sävlig som böckerna är och att det därför kommer så naturligt. Det är verkligen som om hon har satt just systrarnas hus under förstoringsglas och koncentrerar sig på att beskriva en sådan väsentlig sak som längtan efter en vattenklosett…

Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson

Lisbeth “Wasp” Salander, datahacker av världsklass och ständigt underskattad, är huvudmisstänkt lesbisk-satanisk-massmördande psykopat och Mikael-superjournalisten-och-världens-bästa-kille-att-ha-i-sängen-Blomqvist är en av de få som tror på hennes oskuld.

Salander gör en hämndturné där hon gör upp med sitt förflutna, vilket får verkningar på bl.a. nationell nivå, med korrumperade SÄPO-, advokat- och polispersoner som bad guys. Det är spännande, men skruvat, med bl.a. blonda jättar till halvsyskon, Paolo Roberto som gör sitt livs boxningsmatch och sadistiska fäder med benprotes som sitter i rullstol och tycker att dottern är en hora.

Återkommande och irriterande är “rynkade på ögonbrynen” och “hon/han upptäckte att hon/han tyckte om henne/honom”. Bästa upprepningen är att “Lisbeth avskydde/hatade män som hatar kvinnor”. Cliffhanger: boken slutar med att Lisbeth är skjuten i huvudet och Mikael B. ringer 112. Bra bok, men som sagt: skruvad.

Rapsbaggarna - Karin Brunk Holmqvist

Albert och Henning Andesson är brödraparet som bor i ett spartanskt torp i Tomelila Kommun och där det mest händelserika under dagen består av skvallerrapporten som avges av kvinnan i matvaruaffären.Vardagen ändras drastiskt när någon tror att den nedtrampade rapsen nära brödernas hus är märken efter besök av utomjordingar.

Att läsa Rapsbaggarna är som att se en dokumentärfilm om att leva i en by i ett avvecklingsområde. Porträttet av bröderna är levande med fokus på att de känner varandra utan och inann men att de ändå visar nya sidor av sig själva när omgivningen förändras.Många varma porträtt tecknas med en förmåga att föra fram olika personers sätt att vara och destta bara på några sidor. Ahh.

Självkänsla nu! - Mia Törnblom

Mia Törnblom ger en mycket att fundera över:självförtroende: stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera.självkänsla: medvetenhet om den egna personlighetens värde.Utan självkänsla vill man ofta försöka finna fel hos personer med hög/som man anser ha hög självkänsla. Det kan yttra sig som undflyende personer eller som en person som hela tiden behöver bekräftelse.

Jag tycker att det är intressant när Törnblom skriver att "jag blir inte en annan person för att någon annan kommer in i rummet."Hon skriver också om självcentreringen när man lider av låg självkänsla: att man överdriver sin egen betydelse. Även att en person kan bete sig hänsynslöst mot sin omgivning men blir själv tillintetgjord över en liten gliring. Så många sådana människor man mött! Och samtidigt försöker jag titta på mig själv för att se i vilka scenarion jag känner igen mig själv.Andra intressanta ämnen är tillit, svartsjuka, prestationer och utseende.

Jag blev lite överanalyserande efter att ha läst Självkänsla nu! men har omvärderat mycket och förändrat mitt sätt att tänka på många sätt.Klart läsvärd om än lite klämkäck emellanåt.

Pojken i eken - Fredrik Ekelund

Malmöpolisen Hjalle och den nya praktikanten Monica utreder ett fall som först verkar vara ett hedersmord: en ung palestinsk flicka som genom sitt västerländska leverne har vanhedrat sin familj hittas brutalt mördad. Bland de misstänkta är kusiner och en/flera pojkvänner.

Under utredningens gång avslöjas att Hjalles familjesituation är ansträngd och han dras till nya kollegan Monica. Känslorna är besvarade och dessa två inleder ett förhållande i slutet av berättelsen.Polisen kan till slut lösa fallet när ett liknande mord inträffar. En man vid namn Håkan som träffar första offret där han jobbar som ordningsvakt och det andra offret på sitt gym.

Många trådar lämnas dock lösa och många delar utvecklas inte. Lättsmälta deckare går knappt läsa längre, utan behöver det där lilla extra, då de är mer psykologiska och ger ett inlägg i samhällsdebatten än att bara underhålla för stunden.Väldigt skånskt och kan på så sätt kännas mer aktuell: Malmö i förändring, Zlatan på uppåtgående, Öresundsbron och MIF som åker ur allsvenskan.

Rani och Sukh - Bali Rai

Rani blir ihop med Sukh, trots att hon är punjabisk sikh och är hårt hållen hemma. Hennes familj är mycket traditionell och anser att bland det värsta som han händaär att bli lik samhället de lever i, det brittiska.

De är båda 16 år och deras relation är förbjuden av många anledningar: Rani ska inte ha någon relation innan hon blir bortgift och familjerna ligger sedan årtionden i fejd med varandra. Släktenas historia är sedan tidigare sammanflätade och fejden bottnar i en kärlekshistoria mellan två ungdomar som resulterade i ett barn och ungdomars död.

Romeo och Julia-anspeliningarna är många med 16-åriga ungdomar som hoppas på föräldrarnas förmåga att komma överens, de yngre i släkten som inte kan förlåta, samt direkta citat ur Shakespeares "Romeo och Julia".

Även Rani och Sukhs historia slutar med en tragedi, där Ranis bror sticker ihjäl Sukh. Rani är redan gravid och lämnar sin familj för att påbörja ett eget liv. Språket och karaktärerna är mycket pubertala och det framkommer ingenting som förklarar hur Rani och Sukh är som personer och vad som gör dem älskvärda till den grad att de trotsar familjerna och sätter sina liv på spel. Romanen kan dock säkert vara ett bra sätt att aktualisera den tidlösa berättelsen om Romeo och Julia för yngre läsare.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...