fredag 30 januari 2009

Till dess din vrede upphör - Åsa Larsson

Det har hänt någonting med Åsa Larssons sätt att skriva och jag hoppas att hon fortsätter på det inslagna spåret. Jag var inte alls förtjust i de två efterföljande böckerna efter Solstorm och öppnade med skepsis Till dess din vrede upphör. Sedan sögs jag in i historien om Wilma och Simon som vinterdyker på ett flygplansvrak och dör en våldsam död när någon på ovansidan isen ser till att de inte kan komma upp igen.

Språket är fantastiskt, med klara markörer av Kiruna och den kultur och mentalitet som råder där. Det är korthugget, ilsket och varmt både i repliker och i agerande mellan de personer man känner till från tidigare böcker. Rebecka Martinsson känner av Wilmas ande och får besök av henne när hon sover. Wilma kan också sitta i en vattendroppe i ett träd och följa en av sina mördare eller följa med en korp som kretsar över det lilla samhället hon bodde i. Det finns alltid övernaturliga inslag i Åsa Larssons berättelser, men här känns de helt i sin rätta kontext.

Förutom poliserna Anna-Maria och Sven-Erik (som är osams sedan slutet av förra romanen) får man följa Hjalmar, en av de människor som bär skulden för att Wilma och Simon dött, och det blir någonting så ovanligt som att man känner sympati för den storvuxne och brutale mördaren. Hjalmar är förevigt märkt av en händelse som utspelade sig i skogarna kring det lilla samhället Vittangijärvi där han som nioåring lämnade sin bror Tore i skogen när denne inte ville följa med. Tore är en obehaglig och känslokall människa och kan hunsa sin bror och mana honom till vad han vill efter den händelsen. Hjalmar är ett matematiskt geni och hade kunnat skapa sig ett annat liv, men istället blir han kvar i en destruktiv familj som till slut går för långt.

Jag fick en känsla av "äntligen" när jag kom till slutet av den här kriminalromanen, där jag hela tiden lurats att tro att det är den patriarkale fadern Isak som spelat tyskarna i händerna och varit deras hemlige informatör under Andra Världskriget. Åsa Larsson berättar kortfattat och intressant om den aktivitet som försiggick här uppe i norr under den tiden och hur den allmänna uppfattningen var innan krigslyckan för tyskarna vände. Sedan gör hon en av karaktärerna till informatör under kodnamnet "Räven" och det är inte Isak, utan hans fru Kerttu. På finska betyder kettu just räv, vilket ger en bra överraskningseffekt i alla fall för mig.

Berättargreppet att låta Wilma sväva som en sorts existens trots att hon är död stör mig inte alls. Det passar bra in på uppfattningen om det andliga i naturen som inte alls är ovanligt i den samiska mytologin, men jag vet att många har svårt för att ta sådant på allvar. Men kan man förlika sig med tanken på de döda som ändå närvarande är det här en riktigt underhållande bok.

1 kommentar:

Annika sa...

Jag tyckte inte alls om den här boken. Det var just Wilmas ande jag störde mig på: jag är ingen fantast av det övernaturliga. Som tur var så var dessa avsnitt markerade med kursiv stil (om jag inte minns fel) så det var lätt att helt sonika bläddra förbi dessa partier.

/ Annika

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...