söndag 29 mars 2009

Slumdog millionaire - Vikas Swarup

Ram Mohammad Thomas är en indisk kille lika ovanlig som sitt namn. Hans livshistoria rullas upp när han redogör för en advokat hur det kommer sig att han kunnat svara rätt på alla frågor i ett frågeprogram där han vunnit en miljard rupier.

Namnet har han fått av en katolsk präst som inte vet vilken religion barnet tillhör - alltså får han ett namn för varje religion, vilket ska visa sig innebära att Ram klarar sig ur många knipor. Ram har också fått ett lyckomynt av en spåman som förutsagt hur hans liv ska bli och myntet ska också det rädda honom ur många situationer.

Romanen inleds med att Ram har blivit arresterad för att ha fuskat sig till högsta vinsten i frågeprogrammet och varje kapitel är ett samtal mellan Ram och advokaten där en historia som förklarar hur han kan veta rätt svar presenteras. För hur kan han, ett indiskt gatubarn oönskad av alla, kunna vinna högsta vinsten. Det är ett rätt roligt upplägg och jag sitter lite på helspänn och undrar vilken fråga som döljer sig i berättelsen. Ram är guide på Taj Mahal, tjänare hos kända skådespelare, dödar i självförsvar, upptäcker hur vuxna utnyttjar barn och blir själv kär i en prostituerad kvinna som han senare ska försöka köpa fri.

Den mest intressanta frågan är: vad innebär det om det visar sig att den tävlande, som precis vunnit högsta vinsten, faktiskt inte är där för att vinna pengarna? Det är den frågan som lite grann räddar den här boken. Det blir lite oväntat en knorr som gör att jag nickar gillande och avslutar läsningen med en bättre känsla för boken.

Annars är det lite platt. Som underhållning är det helt okej, men det är ytligt berättat. Hans hjärta bultar hårt, han är rädd, förälskad, överrumplad och han är arg, men det är som om det inte går ut ur boken. Jag tror att filmen i det här fallet kan vara bättre än boken och jag ska ta och undersöka den saken så fort som möjligt.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...