onsdag 25 augusti 2010

Att inte välja är inte ett alternativ - Fantomsmärtor, Barbara Voors

Alba har tio dagar på sig att fatta ett beslut som avgör om det barn hon bär på ska få leva eller dö. "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till" säger hon i ett samtal med en läkare. Barnet hon bär på har Downs syndrom, men kanske är diagnosen inte helt avgörande för hennes svåra beslut? Kanske skulle ambivalensen ha varit lika stor om hon inte hade vetat om barnets handikapp?

Albas mamma tog sitt liv medan Alba låg skadad på ett sjukhus i Italien och Alba vet inte om hon vill skaffa barn förrän hon kan förstå hur någon kan välja att göra så. Kanske vill hon inte skaffa barn ens om hon skulle komma att förstå vad som drev modern att agera som hon gjorde. Alba lider, i likhet med modern, av psykiska besvär; perioder av depressioner som följs av stunder av fullständig klarsynthet. I alla fall verkar det vara så Alba upplever det, men även då, i de klara stunderna, funderar hon över just detta med störningar. Genom ett fostervattensprov har man letat efter en viss människotyp för att ge föräldrarna, ytterst modern, fullmakt att bestämma över det ofödda barnets öde. Barnet hon väntar har en redan känd störning, men Alba och hennes mamma har en dold. Vilka skulle konsekvenserna bli om man genom enkla prov kunde kartlägga vem som kommer att få cancer, vem som kommer att bli manodepressiv och vem som kommer att vara utvecklingsstörd? Vilka blir konsekvenserna av att sortera bland sådant som redan går att upptäcka?

Romanen visar genom olika berättare, alltid med en osynlig men inte stum samtalspartner, ambivalensen inför beslutet som Alba ska fatta inom 10 dagar. Alba är naturligtvis huvudperson, men runt omkring henne uttalar sig även fadern och de vänner som levt så nära henne att de nästan blivit ett. Dessa relationer är allihopa någonting utöver det vanliga, men beskrivs med en lätthet som blir övertygande.

Jag läste på den här sidan att Barbara Voors var rädd för att romanen skulle kunna läsas som en text mot abort, men jag anser snarare att romanen är oväntat neutral. Frågan - den mycket viktiga - om vilka barn som har rätt att födas lyfts fram samtidigt som romanen inte kommer med några pekpinnar eller floskler att brodera i korsstygn för att sedan nåla upp på väggen. Därför tycker jag att kärnmeningen är just den Alba yttrar: "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till." Det är inte ett alternativ att inte välja.

Det här är plågsamt bra läsning och många tankar dröjer sig kvar efter att ha lagt igen den sista sidan. Bok och bild från förlaget.

Mycket mer än så - Sarah Dessen

Jag vet inte varifrån jag fått mina fördomar om amerikansk ungdomslitteratur ifrån, men min uppfattning har varit att den är tillrättalagd med händerna på täcket och med en prudentlig sensmoral skriven kursivt över hela sista sidan. Nåja, lucky me som får en sprätt på näsan. Det här är en riktigt trevlig bok som får mig att önska att jag kunde läsa böcker som jag gjorde när jag var 16 år.

Auden är lika speciell som sitt namn. Hon föddes mogen, som förstod hon att det inte fanns utrymme att ta ut svängarna efter vilda storebrorsan. Istället gör hon allt hon ska och mer därtill, men på bekostnad av en barndom som borde ha innehållit tjejsnack och träffar med killar. Den här sommaren lämnar hon Mamma självupptagen för att bo med Pappa egoist och hans nya familj som består av unga, klämkäcka Heidi och lilla baby Thisbe.

I staden Colby lär hon känna sig själv på ett helt nytt sätt och genom mötet med mörke och mystiske Eli ger hon sig ut på ett uppdrag: Sökandet. I Sökandet (efter allt hon gått miste om) dricker hon lite öl, går på nattklubb i typ tre minuter, hånglar lite och lär sig cykla. En viktig del av att lära sig cykla är att kliva upp igen när man ramlat och det är väl det som blir sensmoralen i den här berättelsen. Den är dock inte kursivt skriven över hela sista bladet, som tur är.

Det är detta som är så tilltalande med den här boken: Auden förändras, men det blir ingen vansinnig sparka-bakut-förändring som ungdomar skulle ha svårt att identifiera sig med, utan hon träffar kloka, ganska vanliga tonåringar som smittar henne med just det tonåriga.

Titeln är idiotisk och borde ha formulerats mer likt originalets Along for the ride. Sarah Dessen har komponerat ihop en riktigt skön roman som orsakar magpirr och läslust.


söndag 15 augusti 2010

Anonyma Skoälskares Klubb - Beth Harbison

Man behöver en sådan här bok emellanåt. Fyra kvinnor med helt olika bakgrund och som befinner sig i helt olika livssituationer med de glädjeämnen och vedermödor livet kan innebära, som har en sak gemensamt: kärleken till skor.

Lorna lever över sina tillgångar och försöker få ordning på sitt liv. Hon drar kraftigt ned på nöjeskontot för att kunna betala andra räkningar, men kan inte tänka sig att leva utan kicken hon får av att sätta på sig ett par nya skor. Nya skor för henne kan dock vara någon annans före detta och därför annonserar hon efter kvinnor som kan dela hennes intresse att byta skor.

På detta sätt träffar hon Helen, Sandra och Joss och kvinnorna vinner mer på sina Anonyma skoälskares klubb-träffar än att få med sig ett nygammalt skopar hem. Deras liv flätas samman och de inser att alla har hemligheter. Genom att hjälpa varandra blir de än mer sammanflätade och det är en rätt skön känsla. Lite Sex And The City över tjejerna som är så olika, men som ändå har så mycket gemensamt.

Ämnet ligger i tiden. Kvinnor som älskar skor är ett tacksamt ämne och på sätt och vis tycker jag att det hade gått att göra mer av det. Samtidigt ville jag ha någonting lättsmält att må bra av och det fick jag.

Romanen utgiven av Norstedts.

måndag 9 augusti 2010

Fågelbovägen 32 - Sara Kadefors

Det finns inga direkta förorter där jag bor, men det finns områden jag aldrig skulle drömma om att bosätta mig på. Dessa platser besöker jag heller aldrig, mest för att jag aldrig har någon anledning. Huvudpersonen i Sara Kadefors roman Fågelbovägen 32 bor som det anstår en framgångsrik gynekolog, men hon känner sig stolt över sitt arbete på den hemliga kliniken ute i förorten där hon och några andra tar emot papperslösa människor i behov av vård.

Katerina kommer från Moldavien och har behandlats illa hos den familj hon arbetat och eftersom hon är mycket sjuk tar Karin med henne hem. Varför just Katerina och inte någon av de andra, frågar hon sig men känner sig stolt över sitt engagemang. Ingenting blir dock som hon har tänkt. Katerina vill inte ha Karins välgörenhet och börjar, nästan av en händelse, som hushållerska i familjen och sedan kan Karin inte bli av med henne. Katerina behöver pengar, men utan papper kan hon inte få ett jobb med skälig betalning.

Hela Karins tillvaro kastas omkull när hon märker att barnen tyr sig till den unga vackra Katerina. Till och med hennes man fängslas av henne medan hon själv är sur och bits, någonting hon aldrig varit tidigare. Karin förfasas över de mörka tankar hon kommer på sig själv med att tänka och det står snart klart att någon form av urladdning måste ske.

Det är när Karin slutar försöka så hårt som allting vänder. Det är när hon inte försöker behandla Katerina som en jämlike som den yngre kvinnan inte sparkar bakut. När hon inte försöker tvinga sina barn till en nära relation söker de genast hennes närhet. När hon inte längre jobbar på gratiskliniken får hon perspektiv på sitt liv och inser att hon själv har mycket att komma till rätta med.

Romanen är fantastisk, både för att Kadefors skriver igenkännande om hemska ting som samtidigt är allmängiltiga och för att det blir en spänningsroman med ovisst slut. Personporträtten är bättre än i Borta bäst, men fortfarande finns några personer som blir märkligt livlösa. Man får följa Karins inre liv och tankar till den grad att människan som befinner sig i samma rum som henne lika gärna skulle kunna vara en stol. En händelse i slutet känns onödig och forcerad och jag vet inte om den egentligen tillför den i övrigt snygga historien något. Boken ska bli film och med Pernilla August i huvudrollen som Karin tror jag att den kan bli riktigt, riktigt bra.

Den här boken borde dessutom få pris för absolut snyggast omslag.

söndag 8 augusti 2010

Borta bäst - Sara Kadefors

När läsaren möter Sylvia beskrivs hon som en vacker medelålders kvinna som klär sig snyggt och alltid ser till att föra sig på bästa sätt. En bild av henne som rationell och driven målas upp och därför blir det lite av en överraskning när det går upp för mig att hon bor i sin bil i en dunge nära Ikea.

Sylvia börjar varje morgon med att gå in på det stora varuhuset för att dricka kaffet som serveras gratis en halvtimme innan affären öppnar för att sedan besöka de nystädade toaletterna. Hon fördriver många timmar på Ikea och får tiden att gå genom att prata med andra kunder om påhittade element i hennes liv. Hon bevakar lunchbrickorna i serveringen för att kunna äta mat som andra gäster lämnar kvar. Bäst av allt är att hon sedan kan leta sig till den fulaste sängen, en i furu, på sängavdelningen för att ta sig en lur. Det obekväma bilsätet tar ut sin rätt på en rygg som är känslig.

Sylvia har gjort någonting hemskt, någonting hon inte tror sig kunna få förlåtelse för, och det är detta som snurrar runt i hennes tankar när man får följa hennes berättelse. Det blir en typ av mysterium att få ledtrådar till medan hon hamnar i olika situationer som en kvinna i hennes ställning verkligen inte brukar möta. Hon stjäl kläder och fotvårdsprodukter, flyttar in hos missbrukaren Lisbeth och undviker sitt gamla liv så enträget hon bara kan.

Till slut kommer det förflutna i kapp henne och hon blir tvungen att ta ansvar för det hon gjort och inse att hon inte kan fly längre. Hennes liv som framgångsrik yrkesmänniska och förortslivet med trädgårdspåtande grannar får det att krypa i kroppen på henne och man börjar ana vad "borta bäst" har med Sylvia att göra. Det är en igenkänning som i alla fall jag får, men som inte är så välkommen. Detta är bokens behållning och jag tyckte mycket om den, inte minst för de många humoristiska inläggen. När exmaken Paul blir upprörd tar han en lättöl till tröst. Det är roligt.

Mindre bra är faktiskt annars just personporträtten. Jag tycker att de flesta karaktärerna blir tvådimensionella och till och med Sylvia förblir hård och kall. Jag tänker flera gånger under läsningens gång att kvinnan måste ha drabbats av en personlighetsstörning eller någonting ännu värre, kanske en psykos, eftersom hon är så kall och känslolös. Människorna i hennes omgivning blir schabloner som hastigt dyker upp och presenteras för att sedan sättas i en trädgårdsstol och glömmas bort.

Trots att det här är en nutidsskildring av en egentligen ganska hälsosam reaktion på vårt konsumtionssamhälle och upptrampade hjulspår får den ändå ett slut som ser ganska ljust ut. Det förvånar mig. Jag trodde att det skulle sluta svenskt och eländigt, gråvardagsrealistiskt och utan hopp om liv, men tack och lov blev det inte så. Borta bäst är en läsvärd roman skriven av Sara Kadefors. Omslagsbilden lånad från förlaget.

onsdag 4 augusti 2010

Kokongen - Anette Kindahl

"Historien är den version av det förflutna som folk har enats om", lär Napoleon Bonaparte ha sagt en gång. Vad är egentligen historia? Om du frågar flera personer som varit med om samma sak lär du få flera olika sanningar.

Det är på sätt och vis vad som sker i Anette Kindahls roman Kokongen där man får följa den inte helt unga museiarbetaren Sarah. I hennes huvud snurrar minnesfragment från sommaren 1971 när någonting fasansfullt inträffade. I korta brottstycken och kapitel spelas bit för bit upp och jag hinner skapa mig en uppfattning av hur alla delar måste förhålla sig till varandra. Undan för undan presenteras ny information, både för Sarah och för mig som läsare, och som vrids och visas ur ett annat perspektiv.

Sarah arbetar med att katalogisera gamla föremål i stadens hemliga magasin, ett arbete som innebär många ensamma och instängda timmar varje dag. Det lilla man får veta om henne är bland annat att hon lever ett ganska ensamt liv utan kontakt med någon annan än den närmaste familjen. Hon lever en ordningsfylld tillvaro i en lägenhet där var sak har sin plats samt i magasinet där hon mer och mer fjärmar sig från sitt arbete. Hon sveper in sig i ett gammalt sidentäcke och ligger och funderar över hur hur fungerar som människa. Täcket och arbetet blir hennes kokong, men beteendet är direkt nedärvt från mor och mormor som tiger ihjäl den historia de skulle behöva ta tag i. Det som döljs och förträngs har dock ett behov av att ta sig upp till ytan och när det sker återstår frågan om historien ändå inte bara är vad man kommit överens om att den ska vara.

Jag tycker att berättarstilen är rätt intressant. Kindahl väver en tät berättelse där varje människa på något sätt är förbunden med en annan, till och med när det gäller Hermann Göring. Hon låter också Sarahs minnen som barn vara tydligt färgade av den naiva flickans tankar. Till exempel är den unga Sarah väl medveten om att hennes far har en älskarinna, men hon tänker samtidigt att de under sina hemliga kärleksmöten säkert äter glass och varmkorv med bröd. Så långt är det rakt på, berättat ganska vardagligt om vanliga svenska trauman och familjeliv.

Jag dock att huvudpersonen saknar nerv. Visst, bokens slut indikerar att hon är på väg ut ur sin kokong, till och med på ett ganska pyromaniskt sätt, men i övrigt uppför hon sig som en lobotomerad morot. Mamman och mormodern har i alla fall vett att bli gravida innan de var gifta, samt bli bedragna eller att ge sig in i utomäktenskapliga relationer. Sarah får jag knappt något grepp om och känsloregistret är märkligt avskalat. Ur en kokong stiger den utvecklade fjärilen och kanske får man bara följa Sarahs utveckling till denna. Vad som händer sedan blir en annan historia?

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...