fredag 30 december 2011

Bokcirkelns bekännelser, av Elizabeth Noble

Jag tror aldrig att jag har läst en bok som så lite speglat innehållet både vad gäller baksidestext och citat på omslaget. På omslaget står att läsa: "Rolig, underhållande och mycket engagerande." På baksidan: "Fem vänner /.../ lika olika som böckerna de läser."

Bokcirkelns bekännelser handlar om fem slumpvis sammansatta kvinnor som startar en bokcirkel och de träffas en gång i månaden över en bok som någon av dem bestämt. Några av dem är vänner sedan tidigare, som Susan och Polly och som Nicole och Harriet. Clare är den udda fågeln som också flyger, eller flyr i väg efter ungefär halva boken. Romanen i sig är varken underhållande eller rolig, så det enda som stämmer med omslagstexten är att den är engagerande.

Läsaren presenteras för Nicole som är gift med den notoriskt otrogne Gavin. Utåt sett har de naturligtvis det perfekta äktenskapet, och deras yttre är lika omsorgsfullt tillrättalagt så att alla åskådare kan avundas hur Den Mannen fått Den Kvinnan. Harriet vet dock vad som försiggår och hjälper Nicole genom de tuffa perioderna genom sin galghumor och sin villkorslösa vänskap. Harriet är för övrigt den person läsaren ska identifiera sig med, eftersom hon har en man som är godtagbar, barn som uppför sig som barn gör och som har några extra kilon som hon helst av allt vill trolla bort utan att ändra sin livsföring. Hon är också den som träffar en gammal skolkamrat på stan när hon är sitt minst imponerande jag, med trassligt hår och påsar under ögonen. Harriet är gift med Tim som avgudar henne, men hon är likgiltig inför honom och tänker på att hon kanske har gått miste om någonting annat. Att hon kanske har nöjt sig.

Clare kan inte få barn och har en stöttande partner i Elliot, men ingen tänker på Elliots känslor i den känslomässiga bergochdalbana de befinner sig i. När han träffar den unga Cressida vänder livet åter till honom och hon blir med barn - ett ödets grymma skämt som orsakar alla inblandade svår smärta. Cressida är dotter till Polly som funnit kärleken i den fantastiske Jack. Susan sörjer sin mor, trots att hon inte gått bort ännu. Vid sidan om finns ett komplicerat förhållande till systern och detta ställs på sin spets när modern avlider.

Låt mig sedan slå fast att boken är alldeles för lång. 500 sidor hade lätt kunnat bantas ned till 350 och ändå täckt upp alla händelser som är viktiga. Å andra sidan blir det närgånget och detaljerat när man får följa varje person så ingående. Jag läste många sidor på diagonalen så att jag fick bläddra vidare och det fungerar ändå. En uppfriskande detalj är att Susan får vara den som personifierar ett beteende som annars brukar gestaltas av en man i böcker. Hennes krypande till korset är plågsam och som läsare blir det lite magsvid. Phu.

Så vidare värst mycket bokklubb och bokprat blir det inte, men det känns aldrig krystat. Alla som är med i en bokcirkel har väl upplevt just detta; man talar om boken en kvart och sedan fylls resten av tiden av prat om sådant som är aktuellt i ens liv i övrigt. Förvånansvärt ofta går livet i stereo och man kan tolka in sina egna erfarenheter i det lästa. Så är det även för kvinnorna i den här bokklubben.

onsdag 28 december 2011

Afrodites klinik för motvillga älskande, av Marika Cobbold Hjörne

Jag lägger en märklig läsupplevelse bakom mig. Boken heter Afrodites klinik för motvilliga älskande och handlar i korta drag om författaren Rebecca som vunnit fina priser för sin förmåga att skildra kärleken i alla dess olika skepnader. Efter ett uppbrott från en destruktiv relation bestämmer hon sig för att hon inte tror på kärleken och går ut i media med att innehållet i de prisade böckerna bara är förljuget trams.

Berättarperspektivet blir ett annat och vips: möt Afrodite, en kärleksgudinna på dekis, som riskerar att tvångsförflyttas från Olympen eftersom antalet skilsmässor ökar lavinartat nere på jorden. För att inte Hera, Athena och Harmonia ska kunna kicka ut henne bestämmer hon sig för att ta tag i kärleksproblematiken en gång för alla. Till sin hjälp har hon sin (oäkta?) osnutne son Eros som till en början mer stjälper än hjälper hennes sak.

Är det roligt? Ja, bitvis, men också lite sorgligt. Är det bra? Jag tror det, men kanske hade jag väntat mig mer kärleksroman än långa resonemang utifrån 1: en medelålders och något cynisk kvinnas lätt uppgivna synvinkel, och 2: höggudinnornas mångtusenåriga erfarenhet där bland annat Platons idélära diskuteras. De litterära referenserna är många och så även passningarna till den grekiska mytologin. Går det här hem om du inte har läst Litteraturvetenskap A och B? Boken känns uppfriskande för mig i alla fall och sista meningen i boken lämnar mig med ett leende. Det är Eros som konstaterar att "människor - man måste skratta".

Den må vara lättsmält, men ungefär i mitten av boken dök ett ord upp som jag inte sett på länge. Hämsko! Otippat, eller hur. Broms, hinder, hämning lyder synonymerna till ordet och de är alla välrepresenterade i boken när det gäller hur svårt kärleken har att överleva i det moderna samhället och den diskussionen kommer antagligen att vara aktuell en lång tid framöver?

Monsieur Lihn och den lilla flickan, av Philippe Claudel

Jag har läst boken Monsieur Lihn och den lilla flickan, en melankoliskt men mycket vackert berättad liten bok om en gammal mans flykt från krig och tragedi och det liv som nu väntar honom i ett land som lika gärna skulle kunna ligga på en annan planet. Med sig har han en liten flicka, dottern till hans döde son, sitt barnbarn. För att få dagarna att gå tar han promenader och hamnar på en träbänk i en park och den platsen blir som ett litet landmärke i staden som inte luktar någonting. En dag får han sällskap av den vänlige Monsieur Bark och trots att de två männen inte talar ett språk som den andre förstår, växer en djup och varm vänskap fram.

Upplösningen på romanen är drabbande och lämnar läsaren med hjärtat i halsgropen. Det kommer att bli mycket spännande att diskutera den här boken i bokklubben när det beger sig.

torsdag 8 december 2011

Jag är Zlatan Ibrahimović - berättad av David Lagercrantz

Jag vet inte vem jag är mest imponerad av efter att ha läst den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz. Jag har alltid hyst en förkärlek till Zlatan. Han har gett sken av att vara en viss typ, men sedan har hans truliga ansikte plötsligt lysts upp av ett brett leende som man inte kan låta bli att smittas av. Han har pratat om sig själv i tredjeperson för att i nästa stund luta sig nära den jobbiga Tv4-raportern och mumlat att han luktar illa. I den här boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, får man följa personen bakom uttalandena och skandalerna.

David Lagercrantz måste ha ställt fantastiska frågor. Zlatan har visserligen berättat allt, men Lagercrantz har följt upp, frågat om detaljer, bett om det oväntade och sedan skrivit ihop det till en riktigt snygg biografi. För snyggt är det. Språket är fantastiskt -det är så välskrivet samtidigt som Zlatans eget sätt att uttrycka sig hela tiden är närvarande. Upplägget är lika klockrent, för vad är det man vill veta? Jo, vad Zlatan egentligen sa till Guardiola den där gången i omklädningsrummet. Där börjar berättelsen och sedan går han, eller de, tillbaka till barndomen och förklarar barnet Zlatans väg till den man han är i dag.

Som barn växte Zlatan upp i en familj som hade sin beskärda del av konflikter och bekymmer. "Det var ölburkar och juggemusik och tomma kylskåp och balkankriget. Men ibland, alltså, tog han sig tid och pratade fotboll med mig och jag blev lika glad varje gång. Jag menar, han var farsan, och en dag sa han, jag glömmer det inte, det var något högtidligt i luften: - Zlatan, det är dags att du börjar spela i en storklubb."

Zlatan berättar bl.a. att han än i dag inte klarar av att ha ett tomt kylskåp. Det måste alltid finnas mat, eftersom han har gått hungrig så stor del av sin uppväxt. Han berättar också om hur han stjäl cyklar, inte så mycket för att han behöver en, utan för att få en kick. De kickarna får han sedan mer och mer ute på fotbollsplanen, vilket leder honom till bättre lag. De fina föräldrarna försökte få bort honom från laget, oavsett om han spelade för ett division 3-lag eller för Malmö FF, men med rätt ledare gick det vägen för honom.

Sedan följer tiden i Ajax, Juventus, Inter, Barcelona och Milan. Vägen är kantad av konflikter och han är mycket tydlig med vilka som kunnat ta honom och vilka som har vänt honom ryggen. Han lyfter fram sina egna svagheter, men vrider sedan på saken så att han tycker att den andra parten hade kunnat tänka annorlunda. Han är väl medveten om sina kvaliteter och det är bland annat där problemet med Guardiola ligger. De mest intressanta delarna i den här boken ligger i beskrivningarna av de olika tränarna.

"José Mourinho är big star. Han hade vunnit Champions League redan med Porto. Han var min tränare i Inter. Han är skön. Första gången han träffade Helena viskade han till henne: Helena, you have only one mission. Feed Zlatan, let him sleep, keep him happy. Killen säger vad han vill. Jag gillar honm. Han är ledaren för armén. Men han bryr sig också. Han messade mig hela tiden i Inter och undrade hur jag mådde. Han är Guardiolas motsats. Om Mourinho lyser upp ett rum, drar Guardiola ner gardinerna, och jag gissade att Guardiola försökte mäta sig med honom."

Tiden i Barcelona är som att gå i en pojkskola, berättar Zlatan. Spelarna förväntades bocka och nicka och hålla inne med alla känsloyttringar, någonting han aldrig klarade av. Han försökte, men berättar att han blev någon annan och inte mådde bra. Den näst största affären genom tiderna blev ett fiasko och Zlatan ville tillbaka till Italen, där de stora känsloyttringarna var ett måste snarare än ett undantag.

Skandalerna med avslyssnade telefoner och köpta domare varvas med matchreferat av viktiga matcher. Mitt i allt sitter Zlatan och spelar Xbox, någonting han verkar vara både bra på men som också är nästan avgörande för hans välmående. Det finns en anonymitet i spelandet tillsammans med andra som han också verkar ha tyckt om och det berättas om en händelse i ett av samtalen över headsetet, där de andra anar vem han är, som är nästan magiskt. Där sitter ett grabbgäng och spelar och inser att de nog har Zlatan Iblahimović som deltagare, för det finns bara en möjlig ägare till bilen de pratar om, en Ferrari Enzo. Men det stannar där.

Familjen är viktig, både den han kommer från och den han skapar med Helena. Den första beskrivs ingående och personligt medan den andra förblir något mer anonym. Under läsningen slår det mig hur ung han är. Har han blivit tagen för äldre av alla vid sidan av, lagen och media? Hur ska en sådan ung person, som är svältfödd på uppmärksamhet och omsorg, handskas med att bli omnämnd som en av världens bästa?

Slutet utspelar sig där allt började, i Rosengård. Du kan ta en kille från Rosengård, men aldrig Rosengård från en kille. Orden står att läsa på en gångtunnel där hans pappa blev misshandlad svårt en gång och det är stället Zlatan alltid sprang förbi så fort han kunde, eftersom han var så rädd. Nu avslutar han med att konstatera att det var en saga, och han var Zlatan Ibrahimović

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...