tisdag 3 januari 2012

Flickan från tjugotalet, av Sophie Kinsella

Det här är som en romantisk komedi i bokform och jag har roat mig kungligt (eller dronnligt?) med att rollbesätta karaktärerna. De finns mest i mitt huvud, men det är en trevlig ensemble som har jobbat hårt på sin komiska ådra.

Lara är den unga kvinnan vars liv inte riktigt ser ut som hon har tänkt sig. Hon är övergiven av både sin pojkvän och sin affärspartner, hennes föräldrar oroar sig över hur hon mår och på skrivbordet ligger en hög med obetalda räkningar. Hon har aldrig ens träffat sin gammelfaster Sadie, men börjar själv ifrågasätta sin mentala hälsa när hon på fasterns begravning plötsligt får påhälsning av hennes osaliga ande. Sadie vill ha sitt halsband och hon har utsett Lara att hitta det.

Sadies ande uppenbarar sig i den ålder hon kände sig mest lycklig, vilket innebär att hon är drygt tjugo och därmed också fast i tjugotalet. Hon talar om Första världskriget, resor till Orienten och hur hon ondulerar håret. Lara är den ende som kan se henne, men Sadie kan ropa i människors öron så att de tror att de hör en inre röst som säger åt dem vad de ska göra. Detta roar henne ordentligt och hinner ställa till med både besvär och glädje för Lara.

Tillsammans anstränger sig de båda kvinnorna för att hitta halsbandet och det blir nästan till ett mysterium i Agatha Christies anda. Under berättelsens gång får man så följa jakten samtidigt som man bekantar sig med andra karaktärer och det blir riktigt trevligt. Romanen lyfter inte riktigt från början, men mot slutet knyts allt ihop till en riktigt underhållande berättelse.

Utgiven av Damm förlag.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...