Jag ringer mina bröder, av Jonas Hassen Khemiri

Författaren har själv kallat boken för ett Mariekex. Den är liten och tunn - och efterlängtad. Handlingen utspelar sig strax efter det att rapporterna om bombattentatet i Stockholm har inträffat. Huvudkaraktären Amor vandrar runt i en stad han inte känner igen, ett Stockholm med poliser i varje gathörn, med nyhetssändningar som pekar på en viss sorts människor man inte vill bli sammanknippad med och med samtal mellan vänner som är både livrädda och upprörda.

Amor ringer sina bröder. Han uppmanar dem att se normala ut. Sedan ringer han sina bröder och säger att de tvärt om borde stå ut från mängden. Sedan ringer han dem och är rädd att uppfattas som avvikande, som misstänkt eller som hotfull. Han är rädd att hans prat ska uppfattas som kod och i nästa stund är han orolig över att han ska vara övervakad.

Vad händer med en människa när någon som liknar en själv utför en ond handling? Det är bland annat det Jonas Hassen Khemiri lyfter fram i det här lilla kexet. Viss besvikelse över det tunna formatet blandas med fascination av hur mycket man kan få fram utan att skriva ut allt. Ändå tror jag att jag läste den lite för snabbt. Om man läser med mer eftertanke och stannar upp oftare kanske nyanserna blir ännu större.

För den som vill läsa boken i miniformat kan man läsa krönikan som Khemiri publicerade veckan efter attentatet. Den texten, Jag ringer mina bröder, finns HÄR. Läs och njut.

Örfilen, av Christos Tsiolkas

Grillpartaj på bakgården. Släkt och vänner trängs kring bord som dignar under bördan av för mycket mat. Det finns spänningar mellan de vuxna, underlägsenhet så väl som överlägsenhet och äpplet faller som bekant inte långt från trädet. Barnen är präglade av sina föräldrar och när den yngste, Hugo, har provocerat sin omgivning tillräckligt mycket slutar det med att värdens bror Harry ger pojken en örfil.

Läsaren får sedan följa olika personer som var närvarande under kvällen och samtidigt som man själv funderar över hur man skulle reagera presenteras diskussioner och reaktioner från andra. Frågan är komplicerad och karaktärernas personligheter påverkar hur man själv reagerar på deras reaktion. Det är väl det mest intressanta med den här boken.

I övrigt är boken full av knark, könsord, runkningar, stånd, vem som är otrogen med vem och vem som har alkoholproblem. Det blir rätt tröttsamt tycker jag. En recencent i SvD kallar boken för en "machoroman med masturbatoriska inslag" och den formuleringen är mycket träffande.

Det här är en bok vi ska diskutera i bokklubben och jag tror säkert att vi kommer att ha mycket intressant att säga.

Den sista utvägen, av Karina Berg Johansson

Jag vet, man ska inte döma boken efter dess omslag, men det här kan vara årets snyggaste. Gråsvart med en touch av lila, med huvudpersonen balanserande på muren som leder till stadens kyrkogård. Staden, Vägsände, där ingen reser bort men där alla fascineras av att just Julie har kommit till dem.

Alla talar om henne. Några talar till henne. När de talar med henne gör de det i oavslutade meningar. Hon förstår att någonting är på gång, men hon får inte veta någonting. En person visar en pusselbit och en annan lägger dit en annan, men som läsare dröjer det en föredömligt lång tid innan man förstår hur helheten ser ut.

Läs inte den här boken om du är mörkrädd. Läs den inte om du inte vill få en krypande känsla av att skuggorna lever sitt eget liv och sakta närmar sig. Läs den bara om du vill rysa och snegla lite över axeln innan du går och lägger dig.

Bok och bild från förlaget.

Only väg is upp, av Emmy Abrahamsson

Jag vet inte om du har varit med om det någon gång, att du har läst en bok och skrattat, högt och oväntat och att människor runt omkring dig har tittat. Om du läser den här boken är risken, eller chansen om du så föredrar, stor att du gör just detta. Huvudpersonen är Filippa, eller Pippa som hon får stå ut med att kallas, och boken Only väg is upp börjar med en flygresa till London. Där väntar det stora äventyret med ansökan till pretentiös dramaskola, spännande extraknäck och en pojkvän som hon inte har träffat ännu (men som hon bara vet kommer att dyka upp). De här delarna känns igen, för vem har inte själv haft en kompis eller själv varit den som åkt utomlands efter gymnasiet för att göra allt det där som låter så spännande.

Det som är absolut bäst med Emmy Abrahamsson är hennes sätt att beskriva Filippa som karaktär. Filippa vill så förtvivlat gärna träffa en cool kille, så hon ser en potentiell pojkvän i alla fina killar (och även vissa ofina) hon möter. Det är både fint och hysteriskt roligt på en och samma gång. Hela hennes upplevelse är så skön och hon är hela tiden naiv på ett sätt som gör att hon hamnar i roliga situationer.

 

Skön ungdomsroman med roligt språk, karaktärer du fastnar för och med lovande avslut (som lovar fortsättning). Läs den. Eller read it.

 

 

Torka aldrig tårar utan handskar, av Jonas Gardell

Jonas Gardells bok har gått från hand till hand på jobbet. På Facebook skrev flera att den här måste du läsa. Framför allt sades det att man måste läsa den innan man ser den filmatiserade versionen.

Det kan mycket väl vara så att jag spolierar innehåll och slut för den som inte har läst boken eller sett filmatiseringen och varnar därför för att fortsätta läsa om man inte vill veta slutet på den här historien.

Jag hann inte läsa boken innan jag såg Torka aldrig tårar utan handskar på Svt. Jag ville inte ens se tv-programmet, utan kände att jag nog inte orkar. Jag vill inte se eller ta in någonting jobbigt och tungt just nu. Det är tillräckligt mycket att hantera av sådant som pågår runt omkring i övrigt. Trodde jag. Det blev så att jag såg tv-programmet i alla fall och jag kunde inte titta bort. Sedan fick jag låna boken och kunde inte sluta läsa.

Det här är inte främst en skildring om den sjukdom som skulle skrämma livet ur både folk och fä under 80-talet, utan en beskrivning av människors längtan efter att bli älskade som de är. Att vara homosexuell i en storstad är besvärligt, svårt, trixigt, anonymt och därför finns vissa områden dit likasinnade söker sig för att möta andra som är ute i samma ärende. Att vara homosexuell boende på en liten ort är omöjligt.

I centrum av berättelsen finns Rasmus och Benjamin. Rasmus som lämnar Värmland för att bosätta sig i Stockholm hos sin moster. Benjamin är uppvuxen i en familj som hängivet genomför sin tjänst som Jehovas Vittnen. Det är också i tjänsten som Benjamin träffar Paul; han som ser Benjamin och känner igen vad han är. Benjamin vet inte själv om att han är homosexuell, men när Paul upplyser honom om det förändras världen som i ett trollslag. Rasmus har hela sitt liv vetat vad han är, men vet att han inte kan leva ett fullt liv på den lilla bruksorten i Värmland. Rasmus har längtat efter att få uppleva närheten till en annan man, men när det väl sker blir det inte alls som han har tänkt sig. När de två unga männen väl möts är det en trevande kontakt som sker till en början och ingen av dem vet vad det kommer att leda till eller vart de är på väg.

"Vet du alls vart du ska då?" frågar Benjamin, fortfarande lika mjukt.
"Nej. Inte egentligen", erkänner Rasmus, och då ser Benjamin plötsligt nöjd ut.
     Som om just det var det svar han ville ha.
"Nå, men då så", säger han och ler stort. "Inte jag heller. Kanske vi kan gå dit tillsammans?" (s.288)

Jag vet att jag sticker ut hakan när jag säger att jag nog föredrar den filmatiserade versionen. Visst. Vissa överraskningsmoment försvinner, men i övrigt är den färdiga bilden fantastisk. Miljöerna är övertygande (valaffischer, bilmodeller, kläder, musik, interiörer - makalösa) och relationerna, ögonkontakten, en nästan omärklig skiftning i en blick, en ryckning i en liten muskel nära ögat mellan Benjamin och hans far efter dagens dörrknackning, en tystnad som varar ett ögonblick för länge... Jag tycker att det var så snyggt gjort. I boken framställs pappan som mycket mer fördömande än vad jag tolkade in i tv-versionen även om boken också nämner den oerhörda kärleken mannen känner för sin son.

Det här är så bra. Nutid (alltså 80-tal) blandas med händelser från barndomen, alltså sådant som har format Benjamin och Rasmus till de unga män de är när de möts. Symboliken med handavtryck och namn som skrivs i imman på ett fönster är fantastiska och jag tänker mig att ett Augustpris är en bra början för att visa hur viktig den här boken är.