torsdag 31 januari 2013

En man som heter Ove - Fredrik Backman

Det finns män som går till en butik för att köpa en dator. Sådana män är ofta redo att lyssna på expeditens kunniga råd. Sedan finns det män som Ove. Sådana män som går till en butik för att köpa en data och som tycker att expediten är dum i huvudet. Ove är i början av den här boken en person som det är lätt att tycka illa om, att irritera sig på, att önska... Ja, att önska att han vore död skulle kunna vara en rimlig tanke.

Det tycker Ove själv också. Han är redo att dö och han har bestämt hur det ska gå till. Han är färdig med sitt liv, överflödig på jobbet och det finns ingen glädje eller färg kvar i livet sedan hans hustru gått bort. Problemet är bara att det flyttar in en ny familj i kvarteret och plötsligt blir ingenting sig likt. Istället för att ta sitt liv måste han hjälpa henne med en grej. Och dö kan han ju göra en annan dag. Problemet är bara att nästa dag dyker någonting annat upp.

Ove är riktigt, riktigt otrevlig. I de första tillbakablickarna står det klart att han alltid har varit lite egen. Rekordelig och ärlig, men lite egen. Hans rättspatos är starkt och jag tänker att då är det någonting som har hänt som har gjort honom cynisk och bitter. Det är bara det att den där första, grovhuggna bilden av honom sakta krackelerar. Hans historia; den som förklarar relationen till grannen som han nu är osams med; den som berättar om Sonja, kvinnan i hans liv; hans första jobb; hans möte med den iranska och nyinflyttade grannfrun som kommer med mat varje gång hon dyker upp; mötet med spolingen som inte kan laga en cykelpunktering och som är så dum att han på allvar funderar på att köpa en fransk bil... Alla vägar bär till Ove, som under ett trehundratal sidor förvandlas från outhärdligt kräk till superhjälte.

Det går inte att säga när det sker. Jag vet inte när insikten om vem Ove verkligen är drabbar mig, men när den väl gör det blir jag varm i hjärtat och jag slits mellan att sluta läsa och att fortsätta. Spara kakan eller ha den kvar? Formuleringarna är helsköna och känns igen från Fredrik Backmans blogg.
"Jimmy har försökt få alla gemensamt att börja kalla Parvanehs och Patricks kök för 'Dödsstjärnan" och Ove för 'Darth Ove'. Ove begriper inte vad det ska betyda, men han misstänker att det är något fullkomligt idiotiskt."

När Backman beskriver Oves första möte med Sonjas pappa blir det just backmanskt med orden: "De båda männen tittade på varandra något ögonblick. Så nickade Sonjas pappa. Och Ove nickade kort tillbaka. Och sedan reste de sig så sakligt och beslutsamt som två män kanske skulle göra om de precis enats om att gå ut och ta livet av en tredje."

När skillnaden mellan Ove och Sonja ska förklaras skriver han: "Han förstod aldrig varför hon valde honom. Hon älskade bara abstrakta saker, som musik och böcker och konstga ord. Ove var en man full av det konkreta. Han tyckte om skruvmejslar och oljefilter. Han gick genom livet med händerna nertryckta i byxfickorna. Hon dansade."

Den iranska frun känns också igen och hon är lika skön i boken som hon beskrivs i verkligheten. Dedikationen på både första och sista sidan bränner till lika varmt som tårarna mot kinderna under de avslutande trettio sidorna. Det här kan mycket väl bli det här årets mest överraskande läsupplevelse och det är bara januari.

Glasbarnen - Kristina Ohlsson

Billie och hennes mamma flyttar in i ett hus men det står snart klart att huset inte vill ha dem där. Eller, det är snarare något eller någon i huset som inte vill ha dem där. Billie hör knackningar på fönsterrutan under natten, någon lämnar ett handavtryck i dammet på ett litet bord och samma någon lämnar hotfulla meddelanden som uppmanar dem att flytta därifrån. Mamma blir arg på Billie när hon påstår att det spökar, men det är ju inte mamma som har sett den stora ljuskronan svänga fram och tillbaka trots att det inte är korsdrag i huset. Billie tar hjälp av sina två kompisar i sin jakt på sanningen om vad som verkligen har hänt tidigare i huset och hon träffar dessutom på inte bara en, utan flera, skumma typer på vägen. Bland det läskigaste är när någon har ställt upp de två glasfigurerna i fönstret i rummet som mamma alltid låser på kvällen...
Läsaråldern på Glasbarnen är satt till 9-12 år. Min son som är åtta skulle antagligen skita knäck i spiral om han läste den här, för den är riktigt spännande och passar därför den som inte är räddhågsen av sig. Bok och bild från förlaget.

söndag 27 januari 2013

Konsten att vara kvinna - Caitlin Moran


Vi läste den här i bokklubben och jag hade verkligen sett fram emot  att läsa den. Jag lämnades till viss del oberörd av Konsten att vara kvinna, vilket kan bero på att innehållet är väldigt brittiskt. Namn, tv-personligheter, arbetarklass, sexuell revolution... Jag, så svensk och mellanmjölkig som jag är, har redan läst det här. Har följt diskussionen i DN. Har reflekterat över det i all min svenskhet, bl.a. i Bitterfittan av Maria Sveland. 
Samtidigt är det möcket, möcket roligt. Tricket är nog att inte läsa hela boken i ett svep. Läs ett kapitel. Begrunda. Le igenkännande åt beskrivningen gällande frihetskänslan när man tar av sig en BH som inte riktigt sitter som den ska. Den känslan är att jämföra med att ta av sig pjäxor efter en dag i skidbacken. Skratta åt underklassmarkeringen att trivas bättre med att bära på en pimpad tygkasse än att kränga på sig en dyr handväska. 
Klart läsvärd, men behöver en grupp roliga och intressanta människor att dryftas med.




torsdag 3 januari 2013

Flickan från ingenstans - Justin Cronin

Dystopierna verkar dras till mig som vampyrer dras till pumpande människoblod. Eller så är det jag som dras till dystopierna. Hur det än är ställt med den saken, så är Flickan från ingenstans den senaste i raden att avhandla.


904 sidors läsning som har erbjudit både underhållande och långsamt berättande. Jag körde fast någonstans vid sidan 350, men skam den som ger sig. I dag är jag glad över att jag fortsatte.

Ett superhemligt amerikanskt experiment går fel och ett farligt virus sprider sig snabbt över kontinenten. Viruset orsakar... ja, vi kan väl kalla det personlighetsförändringar och dessa gör att hela staten mer eller mindre ödeläggs. Kvar finns små samhällen som måste sluta sina murar kring det lilla som finns kvar att bevara, men det är mycket olika hur människorna i samhället ser på livet. Vissa har inget framtidshopp medan andra skjuter verkligheten ifrån sig. Ytterligare andra lever livet med tillförsikt och sedan finns det de som vill ta reda på mer. När en flicka en dag dyker upp från ingenstans förändras tillvaron ännu en gång och det står klart att det finns ett uppdrag att utföra.

Originaltiteln är The passage och hade jag inte vetat detta skulle nog den delen av boken, som dyker upp någonstans vid sidan 800, gått mig förbi. Nu hakar jag inte helt och hållet upp mig på den svenska titeln Flickan från ingenstans, även om den översättningen sprider ett mystiskt sken över varje del av innehållet.

Det har tydligen kommit ut en fortsättning nu, The Twelve, men jag är nog inte redo att fortsätta läsningen på engelska. Jag kommer dock att läsa den.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...