måndag 20 maj 2013

Vi är inte sådana som i slutet får varandra - Katarina Sandberg


Anledning att läsa ungdomsböcker: du får ord som "kastrullfull" tillagd i din vokabulär.

Anledning att läsa just den här ungdomsboken: Ja, bland annat för att Christer Fuglesang aldrig har varit mer smidigt inskriven i en berättelse som han är i den här.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg handlar om Cassiopeja Svensson, dotter till Beatrice som under en resa till Paris föll för en mörkögd fransman och voilà, Cassiopeja.

Cassiopeja har börjat på juristlinjen och borde plugga en massa, men hon hinner också fundera över livets stora frågor. När frågorna blir för stora skriver hon till Christer Fuglesang, eftersom han verkar vara en sådan som kan ge perspektiv på saker och ting. Det är jätteroligt! Att hon dessutom heter som hon gör, gör kopplingen ännu roligare.

Sedan träffar hon sina tjejkompisar också. Det är ett härligt gäng, men Cassiopeja har svårt för t.ex. Charlotte som ska gifta sig. Det där med tvåsamhet och lyckliga ever after är hon skeptisk till. Det blir riktigt roligt när Cassiopeja träffar Agnes, flickan som blev mobbad under mellanstadiet och som flyttade, för Agnes är riktigt förändrad. Hon kan verkligen ge nya perspektiv på tillvaron och blir på många sätt en livlina för Cassiopeja och får henne att utvecklas genom kriserna. En viktig, och för all del hysteriskt rolig del, är den när hon ska hjälpa till att överkomma en fobi för 11-åringar.

Det är klart att man fattar att Cassiopeja kommer att träffa någon. Någon som får henne att visst vilja ha den där tvåsamheten. Någon med långa pianofingrar som eländigt nog redan är ihop med en långbent, fotomodellsnygg tjej. Samtidigt anar man ju också att titeln på boken betyder någonting. Vi är inte sådana som i slutet får varandra lägger an en ton och en stämning som följer med huvudpersonen genom sidorna. Det är snyggt gjort. Det är riktigt roligt samtidigt som det finns en svärta och en melankoli mellan de där asgarven.

Det här är en varm och drabbande bok som många kan läsa och känna igen sig i, oavsett om det är för att du har velat ta pianolektioner eller för att du har varit livrädd för förpubertala människor. Läs den!

Bok och bild från förlaget.

lördag 11 maj 2013

Saeculum - Ursula Poznanski

Den här boken är så snygg. Den kommer att locka många läsare, bara tack vare sitt svart-vita omslag där titeln Saeculum är i relief och guppar inbjudande under fingertopparna. Du kan nämligen inte låta bli att fingra på den. Den har en sådan där ospecifik baksidestext så du tittar i pärmfliken istället. När du har läst den texten, då tar du med boken hem oavsett om du lånar den på bibblan eller betalar för den i en affär.

Saeculum betyder århundrade och läsaren får möta Bastian. Han är läkarstudent och har höga krav på sig från sin framgångsrike far som är framstående kirurg och världsbäst inom sitt område. All Bastians tid går åt till att studera. Enda uppehållet han får är när han skjuter upp glasögonen på näsan för att sedan fortsätta sina studier.

Ändå väljer han att trotsa sin fars uttryckliga förbud och han följer med jämnåriga Sandra på ett lajv mitt ute i ödemarken. Medeltidslajvet är förlagt till 1300-talet och han ska tillbringa fem dagar i tidsenlig anda. Det betyder att han måste ta av sig glasögonen, att han inte kan äta med gaffel och att potatisen inte kommer på fråga när det gäller att mätta sig vid middagsbordet. De andra lajvarna presenteras i snabb takt och det är en ansenlig skara att hålla reda på: den självsäkre Paul som har ett gott öga till Bastian; Iris som ser på honom som "Mönstereleven" i lätt nedlåtande ton; Vårtan och Lars som är vapenbröder och som lättar upp stämningen; den tungsinta Doro som är en äkta häxa och som hela tiden ser tecken på ofärd; Alma som har den osnutne hunden Roderick vid sin sida; Georg som är tillsammans med den överjordiskt vackra Lisbeth och som han vakar svartsjukt över.

Bastian ser verkligen fram emot fem dagar utan krav. Fem dagar utan böcker. Fem dagar utan mobiltelefon, hur arg hans far än är. Fem dagars avslappning. Den idyllen störs redan på tågresan ut till lajvplatsen, eftersom Paul berättar att det finns en historia som varnar för gengångare och förbannelser knutna till platsen. Bastian som är en rationellt tänkande människa småler och undrar hur Doro egentligen mår, eftersom hon med hull och hår går in i sin roll som häxa.

Idyllen är kortvarig. De hinner bara komma ut till lajvplatsen innan ett fruktansvärt oväder bryter ut. När de sedan återvänder från de platser där de sökt skydd, märker de att någon saknas. Trots att de letar finner de inga spår. När nästa person försvinner dagen därpå blir obehaget ett faktum och när det dessutom dyker upp meddelanden som anspelar på förbannelsen som vilar över platsen börjar det hända saker även i gruppen.

Det är det här jag tycker bäst om med Saeculum som bok, för den beskriver gruppsykologiskt vad som händer med individerna i en grupp när säkerheten är hotad. Obehaget växer med varje person som försvinner och när de börjar skada sig så svårt att de måste försöka ta sig till civilisationen igen slutar det med att de bara blir ännu mer trängda. Det visar sig att de till och med spelar vem de än har med att göra rakt i händerna.

Det här är en riktigt spännande bok som är klassad som en thriller. Det är en bra genre att placera den här boken i. Författarinnan har tidigare skrivit boken Erebos, som blev en riktig favorit hos framför allt pojkarna i mina klasser. Flickorna läste den med lika stor behållning, men jag behöver oftast inte jobba lika hårt för att få dem att läsa. Nu har jag en till pärla att sätta i händerna på den som behöver rysa och mysa.

Bok och bild från förlaget.

Stockholm - Vimmelboken, Judith Drews

Första intrycket när jag öppnade bokpaketet och såg den här boken: Åh så fin! Som en tavla!

Den påminde mig (först) om: Richard Scarrys böcker där man kan följa ett händelseflöde utan att egentligen läsa texten.

Sedan insåg jag: att den här är mycket, mycket vackrare, så intelligent illustrerad och går att bläddra bak- och framlänges, sidledes och alla -ledes.

Det som är bäst med den: är att det är Stockholm! Det är Mariatorget, Skansen och Gröna Lund och en massa andra klassiska stadsskepnader där du kan peka med fingret och resonera om vad folk har för sig. Drottningen, vad gör hon? Och den där bruden - var är hennes brudgum? Den där nakne mannen med fiol, är det Näcken eller är han bara näck? Vem har hängt ett jojo på Gustav den tredje?

Jag vågar bara hoppas, men tror inte att det egentligen är meningen, att en av figurerna är Mark Levengood. I mitt huvud, i min berättelse är det han - och han roar mig.

Köp den som fin gåbortpresent eller som doppresent. Eller så köper du den och ställer upp den som en vacker tavla. Så fin är den.

Bok och bild från förlaget.

onsdag 1 maj 2013

Himlens fånge - Carlos Ruiz Zafón

Vindens skugga är en av mina tio-i-topp-böcker (även om den listan börjar ha kring 15 kandidater), Ängelns lek var bra och nu kan man säga att Himlens fånge, Carlos Ruiz Zafóns senaste roman, placerar sig mellan den första bästa och den andra som var bra.

Zafón väver ihop sina böcker i en märklig väv och den magiska realismen står lite på sidan om och småler åt mina försök att komma ihåg hur det egentligen var i den ena och den andra boken. Himlens fånge är, precis som de andra två böckerna, fristående, men man får möta Daniel Sempere och hans far där de står i bokhandeln under Francoregimens Spanien, med den censur och de oroligheter som förekommer i landet. Man får också möta Fermín igen och snart står det klart att det här är hans historia. Hans och Daniels väg korsades inte av en slump, utan Fermin är på många sätt Daniels beskyddare.

Sedan var det det där med Daniels mamma, som dog när han var fyra och ett halvt år gammal. Hennes historia, den som också går som en tråd genom señor Martíns berättelse i Ängelns lek, förklaras till viss del, men föder lika många frågetecken.

Den lockande platsen där allt började, De bortglömda böckernas gravkammare, presenteras igen och lika poetiskt som namnet låter, lika mystisk framställs den som och ramas in vackert av den trumpne och hemlighetsfulle mr Isac.

Den här berättelsen visar med en sällsam värme hur människor förändras och hur de kan välja att möta sitt öde. Den visar också på hämdlystnad, på tilltro och svek och det är precis lika bra som Zafón har visat tidigare. Det bästa, det är att det verkar utlovas en fortsättning. Att det här, det är bara början.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...