Skuggan över stenbänken - Maria Gripe

Vi får inte glömma av att läsa sådant som inte är dagsfärskt. Bibblo-bokklubbs-parvärdinnan påminner mig och oss om att det finns så mycket bra som givits ut för länge sedan - och så rätt hon har. När jag gjorde mina jullån stod Maria Gripes böcker frontade i en av hyllorna och jag greppade den här, Skuggan över stenbänken. Jag läste den någon gång i 10-12-årsåldern, vill jag minnas, men när jag nu läser om den är det som om jag tar i den för första gången. Jag kom inte ihåg någonting!

Boken inleds med att läsaren får veta att det är 1911 och att en ny jungfru ska komma till familjen. Boken är skriven i jag-perspektiv och berättaren meddelar motvilligt att hennes namn är Berta, ett namn hon aldrig har tyckt om. Den nya jungfrun heter Caroline och hon kommer att vända upp och ner på det stillsamma hemmet, som i sin borgerlighet förordar att lydnad och stillsamhet ska råda. Berta inser först när Caroline gör sin entré att hennes värld är mycket liten, vilket blir en på många sätt brutal knuff ut i verkligheten mot vuxenlivet. Bertas värld har varit skyddad, men med den oberäkneliga Caroline i närheten kan hon aldrig veta vad som väntar.

Caroline vill inte berätta någonting om sig själv, men det står snart klart att hennes mamma är död och att hennes pappa försvann innan hon föddes. Föräldrarna var inte gifta och Caroline har ett mystiskt fotografi som Berta funderar mycket över. Det är något välbekant över personerna på fotot och när Berta märker hur Caroline ofta betraktar husets herre, Bertas pappa Vilhelm, börjar misstankarna ta form...

Berättelsen är fortfarande fängslande, med nittonhundratalets samhällsform, Titanic-katastrofen, fattighusen och nattfåglarna. Jag förvånas över hur boken är skriven och tycker faktiskt att den är rätt tungläst. Det är meningsbyggnader och formuleringar som nog skulle bearbetas på ett helt annat sätt i dag, trots att boken är utgiven 1982. Själva berättelsen dock, om Berta och hur hennes ögon öppnas för omgivningen, är bra.

Biblioteksexemplaret som jag lånade är tydligt märkt av tidens tand: sliten, sönderskavd, fläckig och med bruten bindning. Det är å andra sidan ett gott betyg åt en bok!

PAX, Nidstången - Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Okej, det här är ganska läskigt och hos oss fungerar boken bäst i högläsningsformat även om äldsta pojken är tio år.

Nidstången tar sin ansats i ett bibliotek i Mariefred där ett odjur sitter inburat på ett stenbord (!). Som läsare förstår vi snabbt att någonting har förändrats, att tiden är annorlunda och att det finns varelser som inte borde få springa fria. Runt bordet står ett antal vuxna som är bekymrade - vilket snabbt gör mina barn bekymrade, för om vuxna är rädda hur ska det då kännas för barnen? Sedan kommer upplägget: det ska komma ett brödrapar som ska hjälpa dem och i nästa stund presenteras Viggo och Alrik. De vuxna kan knappt tro sina ögon: de är ju bara barn!

Om upplägget är bra kommer resten av berättelsen att kännas som en smash på volley: den är bra och går stenhårt in. Fantasy blandas med realism och personerna har förmåga till både gott och ont - för att inte tala om att vissa är konstiga! Snacka om spännande och att två maskrosbarn har alla möjligheter att bli hela Sveriges ungdomars romanhjältar.

Att blanda ungdomsromanen med serieromanen är ett genidrag, eftersom berättelsen i sig har bra flyt. Vi vill hela tiden läsa mera, men serierutorna som dyker upp då och då blir mer och mer efterlängtade, så lästempot skruvas upp ytterligare. Jag, som personligen tyckte så bra om Cirkeln och Engelsforstrilogin, associerar de här böckerna med den bokserien och jag vet inte om det beror på illustrationerna eller tonen i berättandet. Kanske spelar det ingen roll, eftersom det är bra.

Den andra delen kom ut samtidigt som den första, så nu blir det till att fortsätta med Grimmen.

Stalker - Lars Kepler

Joona Linna är tillbaka. Ja, inte först, för han är försvunnen sedan förra bokens avslutning. Det här händer först:

En person lägger upp videor på Youtube där tittaren får se en kvinna som filmas utan att hon vet om det. När kvinnorna sedan hittas mördade förstår polisen att de har att göra med en seriemördare. Morden påminner dessutom om mord som inträffade för femton år sedan och personen som dömdes för dessa sitter i säkert förvar på en anstalt utan möjlighet att röra sig utanför stängslen. Psykiatrikern Erik Maria Bark blir involverad och hypnotiserar patienten och inser snart en koppling som gör fallet extra obehagligt för honom.

Margot Silverman är Rikskriminalpolisens nya expert på seriemördare, spree killers och stalkers och arbetar tillsammans med en liten grupp för att lösa fallet. Hon är långt gången i sin graviditet, men upprepar som ett mantra att "Jag föder det här barnet när fallet är löst".

Saga Bauer fladdrar endast förbi riktigt i romanens början, som det sagoväsen hon framställs vara, när hon letar efter Jurek Walter. Hon har gått in i sig själv totalt och kan inte vila förrän hon vet att Jurek är död. Hon hittar till slut något som kan ge henne frid och efter detta kan hon också söka upp Joona Linna, som hon vet lever. Han har isolerat sig tillsammans med dottern och nu kan alltså också han återvända.

Den här boken innehåller många trådar och det är kärnfullt och drivet i berättandet, men jag kommer inte undan känslan av att det är en mellanbok, en transportsträcka, till nästa bok. Det är nästan för kärnfullt, nästan en need-to-know-kedja så att personerna ska presenteras, deras specialiteter ska fastslås och hotet ska hägra. Det behöver inte vara något negativt, men jag som har längtat efter Joona Linna tänker att han på sätt och vis har förvandlats till en commandosoldat med finslipade stridsegenskaper och mindre hjärta.

Det är spännande på ett sätt som väl bäst kan beskrivas som keplerskt: våldsamt, upprepat och krypande obehagligt. Baksidestexten sammanfattar känslan väl: "Om lamporna är tända kan en stalker se dig utifrån, men om lamporna är släckta kan du inte se en stalker som redan är inne."

You're not you

Jag gillar Hilary Swank och hon blev den avgörande faktorn för att jag skulle se den här filmen. You're not you handlar om Kate som inledningsvis lever ut sin dröm: hon har ett kreativt arbete, är vacker, har en kärleksfull och generös make och många goda vänner. När hon spelar piano vid en middagsbjudning blir det plötsligt fel och när hon tittar ner på handen syns tydliga nervryckningar som stör motoriken.

Ett och ett halvt år senare intervjuar Kate och maken Evan potentiella vårdare och Kate själv tar emot de arbetssökande med en rollator framför sig. En av de som söker jobbet är den unga Bec, en student med struliga förhållanden som trasslar till hennes liv och med drömmar om att slå igenom som sångerska. Många andra har bättre meriter och mer erfarenhet, men Kate fastnar för Bec. Kate vill ha någon hos sig som inte behandlar henne som en patient.

Bec är till en början tafatt och direkt klumpig, men en vacker vänskap växer fram mellan kvinnorna samtidigt som Kate blir allt sämre. Man får genom Becs sökningar på nätet reda på att Kate är drabbad av ALS och sjukdomen är skoningslös.

Det här är en vacker film och Hilary Swank är suverän som vanligt. Preparera dig med näsdukar (och gärna nässprej efteråt), titta och gråt.

What if

Det är nästan omöjligt att se Daniel Radcliffe, oavsett sammanhang, utan att säga "Harry Potter" högt. När man väl har sagt det är man redo att gå vidare - till exempel när man ser honom i den här filmen, What If. Han är lite nördig, lite trevande och lite osäker på sina känslor. Så långt är inte skillnaden från Harry Potter särskilt stor, men det ordnar upp sig, mycket tack vare Zoe Kazan som i all enkelhet är storslagen.

De träffas på en fest, hon (Chantry) har redan pojkvän, han (Wallace) är en pojke som blir en vän. De tror att de ska kunna umgås utan att trassla till det och sedan trasslar de till det. Det är rappt, underhållande och mycket, mycket göllit. Klart sevärd och med garanterat feel good efteråt.

Winter's Tale

Jag tar ett tassande steg från böcker till film och tröstar mig med att film är ett förlängt textmedium.

Winter's Tale är en fin saga där Peter Lake (Colin Farrell) i egenskap av tjuv och med ohederliga avsikter går in i ett hus där han träffar Beverly Penn (Jessica Brown Findlay, lady Sibyl från Downton you know). Hon är ung, men dödligt sjuk, och kärleken mellan dem är omedelbar och oundviklig. Samtidigt är Peter jagad av en monstruös maffialedare obehagligt gestaltad av Russel Crowe som i sin tur har slutit ett avtal med djävulen, här i skepnad av Will Smith.

Det är en kamp mellan gott och ont, mellan kärlek och död, mellan liv och chansen att ändra ett öde. Jag tycker att den här filmen är vacker, välspelad och den får mig att må bra.

Här finns trailern också.

Sonen - Jo Nesbø

Jo Nesbø är tillbaka med sin tolfte thriller och jösses vilken nivå den här killen har. Efter alla böcker med Harry Hole i huvudrollen kan man tänka sig att det är lätt att fastna i ett sätt att skriva, men nej då. Här är det nytt och fräscht, spännande på helt nya sätt och genomtänkt överraskande. 

Ta bara en sådan sak att jag som läsare får följa en massmördares hämndodyssé och fattar tycke för honom. Jag tycker att han är sympatisk och att han nog till viss del kan vara berättigad att handla som han gör. Lite psyko, jag vet. 

Sonny Lofthus rymmer från Norges säkraste fängelse efter att han får reda på nya omständigheter rörande faderns förmodade självmord. Sonny, som tidigare tagit på sig andras brott i betalning mot heroin, ställer till det både för sig själv och andra när han börjar ta tillbaka vittnesmål och - när han väl har rymt - börjar bestraffa dem som gjort ont mot honom och hans far. 

Samtidigt får läsaren också följa Simon Kefas, en till åren kommen polis som arbetat nära Sonnys pappa. Han följer Sonny tätt i spåren, tätt förföljd av sin nya partner Kari Adler. Korruptionen är lika vanlig på fängelset som i polishuset och hela romanen visar att det inte går att lita på någon. 

Läsvärd, alla 540 sidorna, även om rättningsnerven i mig kommer i gungning när det är några han/honom som är felaktiga samt detta förkastliga även fast! Sedan är det filmiskt beskrivit, något så in i norden. Det är inget som stör - tvärt om - men boken kommer att göra sig bra på bioduken. För visst måste den filmas? 

Bok och bild från förlaget. 

Gregor - de hemliga tecknen, av Suzanne Collins

Läsäventyret fortsätter. Gregor och Boots hälsar på i Underjord där deras mamma fortfarande är svag efter att ha drabbats av pesten. Hon är på bättringsvägen och alla i Underjord samlas för att fira Hazards födelsedag. Hemma i ovanjord finns Mrs Cormaci som tar hand om pappan och Lizzie, och jag har en bestämd känsla av att den damen inte riktigt är den hon utger sig för att vara. På ett bra sätt.

Det märks att bokserien börjar gå mot sitt slut. Handlingen blir mer intensiv, händelserna mer brutala och tempot skruvas upp. Det finns ingen direkt profetia att uppfylla den här gången, men stämningen är otäckare än någonsin. Barnen hör rykten om att råttorna, gnagarna, håller på att tvångsförflytta mössen, knaprarna. Det är bara det att de aldrig hörs av senare och när en av knaprarna söker upp Luxa och överräcker hennes tiara så är det ett direkt rop på hjälp. Mössen, som varit en viktig del av att Luxa överlevde i djungeln i förra boken, är hårt ansatta och barnen möter många faror i jakten på att rädda så många som möjligt av dem.

Spoilervarning: läs inte vidare om du inte vill veta vad som kommer att hända, men detta måste sägas: när barnen hinner ifatt råttorna och ser hur de behandlar mössen, bl.a. hur de föser flocken med möss mot en säker död vid foten av en vulkan, då är det inte svårt att göra kopplingen Andra Världskriget och nazisternas behandling av t.ex. romer och judar. De små mössen gasas ihjäl av de giftiga ångorna som pyser ut ur vulkanen och när de är döda fungerar den flytande lavan som en levande krematorieugn och mösskropparna brinner upp och alla spår suddas ut.

Det här är fantastiska böcker att läsa tillsammans med barnen. De är brutala, men samtidigt viktiga, roliga, spännande och utmanande. I skrivande stund har vi läst tre kapitel ur den avslutande, femte delen av Suzanne Collins serie och finalen ser ut att inte gå av för hackor!

Finns att köpa här! Bild lånad av förlaget.

Skuggorna - Katarina Wennstam

"När den straffrättsliga nivån inte ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet har domstolarna misslyckats /.../ Den dag folket reser sig upp mot domstolarna för att de är missnöjda, då har vi förlorat." Detta säger Nils Becker, professor i juridik, till Shirin när de diskuterar de våldsbrott som metodiskt och välplanerade har genomförts under sommaren.

Till och med juristerna diskuterar brotten. De vet vad de ska svara utifrån sin yrkesroll - vad lagen säger. Men vad tycker de själva? Brottsoffren är i det här fallet de som tidigare har varit förövare. De, alla uteslutande män, blir misshandlade och utsatta för samma form av kränkningar som de själva gjort, och en av världens äldsta lagar omsätts i praktiken: ett öga för en öga, en tand för en tand, en lem för en lem, bortdraget hår för bortdraget hår. En våldtäkt för en våldtäkt.

Omgivningen reagerar på olika sätt: äntligen! menar någon. En facebookgrupp skapas och samlar in pengar för att visa sitt stöd. Många män känner sig hotade och undrar varför inte polisen gör mer.

Så kommer den del av boken som ger mig som läsare ståpäls. Trots att jag har hört resonemanget förr, så händer det något när det görs i skönlitterär form: det omvända perspektivet. Länspolismästaren säger på en presskonferens:
- Det kan finnas anledning för män att iaktta försiktighet under den tid som vi arbetar med det här. Vi vet inte när de kommer att slå till igen och vi vill förstås inte att någon mer ska komma till skada. De flesta brotten har skett i hemmiljö, så mitt råd till män är att vara vaksamma när man öppnar dörren, inte släppa in vem som helst hemma och även vara mycket försiktig då man rör sig i offentliga miljöer. Inte ta med sig kvinnor man inte känner väl hem från krogen. om man känner att någon följer efter en ska man kanske söka sig till en folksamling. Inte vara ensam, så att säga. Kanske inte gå hem från jobbet helt ensam, till exempel. inte ta för stora risker. Det är mitt råd.
    Bengt Algotsson lutar sig bakåt och tittar nöjt på sina kollegor.
- Hur menar länspolismästaren? kommer det från publiken. Ska inga män i hela Stockholms län kunna röra sig fritt ute på stan?
    Det hörs några skratt, som ackompanjeras av huvudskakningar. Hur skulle det se ut?
- Dessutom är det väl inte alla män?, fyller en annan reporter i. Det rör väl sig bara om vissa män. De ger ju sig inte på vem som helst, eller hur?
- Menar du att män ska hålla sig inomhus och inte öppna dörren? Under hur lång tid då? Hela sommaren?
    Bernt Algotsson ler när han svarar. - Jag säger det här av omsorg, inget annat. Jag vill inte att någon ska råka illa ut. Men om en man vet med sig att han har betett sig illa mot en kvinna... ja, då kanske han ska passa sig lite. Ett tag i alla fall. Vi är som sagt säkra på att vi kommer att gripa dem snart.
- Förlåt parallellen här, hörs en röst från andra raden. Men var det inte just så era kollegor sa i samband med den så kallade Hagamannen i Umeå? Tills vi har gripit den som våldtar kvinnor ute i parker och på cykelvägar så kanske kvinnor ska passa sig?
    Bernt Algotsson skruvar på sig, men nickar ändå till svar.
- Och den utredningen tog över tio år, säger reportern.
På det har länspolismästaren inget bra svar.

Syftet med att beskriva situationen så här? Jag tror att det är för att visa hur absurt resonemanget kan vara. Men är det absurt för att det handlar om män den här gången? Om texten ovan hade handlat om kvinnor istället så hade vi ju känt igen resonemanget, fast då som en uppriktig uppmaning.

I övrigt får vi i Skuggorna möta Shirin Sundin som nu har levt ett halvår som frånskild, hennes bror som blir en tänkvärd parallell eftersom han är vän till ett av brottsoffren, Charlotta Lugn med migrän och ett förhållande i gungning. Och så Madeleine Edwards som fortfarande är min favorit. Lite äldre, lite mognare och framför allt lycklig tillsammans med Mats, som jag också kommit mig för att tycka extra om i Wennstams böcker.

Förutom är det här är välskrivet och spännande så är det också finurligt konstruerat. När det avslöjas vilka  det är som ingår i hämnargruppen, vilka som är skuggorna, då får jag lite ståpäls. Frågan som dröjer sig kvar är fortfarande: får de skylla sig själva, de här männen - brottsoffren som tidigare var förövarna? Nej, blir svaret, för vi kan inte ta lagen i egna händer, även om vi tycker att straffet är för lågt. Är straffet avsuttet så är brottet sonat. Ändå är det inte ett självklart svar, vilket Wennstam visar på ett mycket tänkvärt sätt.

Bild lånad av förlaget.

Legend - Marie Lu

Ännu en välskriven och spännande dystopi med intressanta karaktärer! Legend, av Marie Lu, presenterar Day och June, som i var sitt kapitel berättar om sin vardag i det land som en gång kallades USA.

Västkusten som går under namnet Republiken ligger i ständigt krig med Patrioterna, den rebellstyrka som gör uppror. June är ett femtonårigt underbarn, den enda i sitt slag, som har fått toppoäng i prövningarna alla barn genomgår när de är tolv. Hon har rekryterats av Republiken och gjort rekordframsteg. Hennes äldre bror Metias känner stor omsorg om henne efter föräldrarnas frånfälle och han är hennes stora trygghet i världen. När Metias blir mördad pekar spåren mot Day.

Day tillhör varken Republiken eller Patrioterna. När han var tolv och genomgick prövningen blev han underkänd och därmed bortförd av staten för att sättas i arbetsläger. Lägren visar sig vara påhittade för att ingen ska ifrågasätta vad som händer med alla barn som inte återkommer. Alla, både staten och Days föräldrar, tror att han är död. I själva verket rör han sig fritt på gatorna och försörjer sig som tjuv. Hans bedrifter är omtalade och nästan mytomspunna, eftersom han genomför sina tillslag med både intelligens och påhittighet. Brodern John vet att han lever och Day levererar olika förnödenheter till familjen, speciellt sedan yngste brodern Eden insjuknat i pesten.

June träffar Day och medverkar till och med till att han fängslas, men hon fängslas själv av den ovanlige pojken. Strax innan hennes bror blev dödad hade han sagt att han ville visa henne något. Det dröjer innan hon kommer på vad det är, men när hemligheten blir känd för henne förstår hon att ingenting är som hon trott. Dagen för Days avrättning närmar sig och hon måste omvärdera allt hon känner till.

Legend är den första i trilogin om June och Day och är skriven i samma anda som Hungerspelen och Divergent. Underhållande, spännande och välskriven.

Den stumma flickan - Hjort & Rosenfeldt

Riksmord kopplas in när en familj hittas mördad i Torsby. Torkel, Anja, Billy och sist, men inte minst, Sebastian beger sig till den värmländska bygden för att åter möta en liten, lokal poliskår som inte har kunnandet eller resurserna att lösa brottet på egen hand. Torkel styr den något bångstyriga gruppen med fast hand och Sebastian gör som vanligt som han själv vill.

Lika ambivalent som Anja är, blir jag också, när det gäller den storvuxne psykopa... förlåt, psykologen. Tycker jag om Sebastian? Nej. Absolut inte. Eller, ibland. I den här boken, Den stumma flickan, visar han på många sätt både sina bästa och sina sämsta sidor. De bästa kommer fram när han hittar en liten flicka som har varit vittne till de brutala morden. Hon har slutat prata, men han visar oändligt tålamod och hon knyter an till honom, vilket gör att han känner en ömhet som han inte har känt sedan hans egen dotter förolyckades i tsunamin. De sämsta sidorna kommer fram när han är uttråkad. Han kan tänka sig att antingen ligga med förundersökningsledaren eller att ha det svåra men nödvändiga samtalet med Torkel om kollegan Ursula som blev skjuten hemma hos Sebastian.

Billy visar stort intresse för Sebastians och Anjas relation. Han misstänker att Sebastian är hennes far. Torkel vet redan om det. Anja vet inget och har slutat prata med sin mamma Anna, eftersom modern inte vill tala om sanningen för henne.

Själva mordutredningen är beskriven med finess och det är en bra deckarhistoria. Lite bättre än genomsnittet, men ändå rätt ordinär. Det finns en spänningsstegring och precis när man andas ut kommer det en liten vändning till. Det är bra, men det blir inte kaninpuls.

Kaninpuls blir det däremot riktigt i slutet. Jag kan naturligtvis inte berätta vad som händer, men det är totalt oväntat, oerhört obehagligt och samtidigt så logiskt. Hur hanterar vi trauman? Det är inte bara den lilla stumma flickan som speglar hur kroppen och psyket reagerar efter att ha utsatts för fruktansvärda dåd.

Läs den. Den finns att köpa här och här, bl.a.

Det oändliga havet - Rick Yancey

Överlevarna från förra boken, Den femte vågen, måste hålla "nu är det fan i mig kört"-möten och jag ler mitt i eländet. Det är så roligt, samtidigt som bakgrunden är så fundamentalt tragisk. I den här boken, Det oändliga havet, får våra hjältar lära sig, att förutom att du inte kan lita på någon annan så kan du inte heller lita på dig själv.

Det främsta vapnet för att utrota människorna, är människorna själva. För att förgöra jordens befolkning berövar man människorna deras mänsklighet och efter det kan vad som helst hända.

I korta drag har detta hänt: människorna används för att utrota sig själva. Detta är det femte steget i övertagandet av planeten från en främmande makt. Det blir inte överhuvudtaget orealistiskt eller otänkbart, utan om en kraft med högre intelligens än människan skulle besöka oss kunde det mycket väl gå till så här. Mänskligheten har iakttagits i hundratals år, kartlagts och utnyttjats. Bl.a. har man förstått att oavsett hur mycket människan misstror en person de inte känner, när man inte kan lita på en annan person, så kan man ändå inte stå emot ett barn som ber om hjälp. Detta  har man utnyttjat genom att göra barnen till redskap. På vilket sätt tänker jag inte avslöja, men det är i detta som boken blir så mörk. Om man inte ens kan lita på ett barn som ber om hjälp, vad finns det då för hopp?

De Andra, som besökarna kallas, lär människorna först att de inte kan lita på dem, sedan inte på varandra och till slut att man inte ens kan lita på sig själv. Den kraft som De Andra dock inte har räknat med är kärleken, för kärleken är irrationell och följer inga regler. Då kan de inte heller kartlägga hur en person som är förälskad kommer att agera eller reagera. I detta ligger bokens (egentligen böckernas) storhet. Det enkla, men ändå det största.

Det som ändå kan avslöjas är att människorna (typ) mobiliserar sig. Det finns möjligheter att slå tillbaka och som. de. kommer. att. slå. tillbaka. Jag kommer att tänka på slutet av förra säsongen av The Walking Dead, när Rick vänder sig mot sina kamrater och säger: "De skulle bara ha vetat".
"Vad då?" frågar någon.
"Att de bråkar med fel personer."

Så är det. Huvudkaraktären skiftar här från Cassie i förra boken till Ringer i den här. Båda är lika intressanta och berättarperspektivet är snudd på genialiskt. Olika personer kommer till tals och handlingarna korsar varandra. Det kan krävas lite uppmärksamhet av läsaren, men det är så bra.

Bok och bild från förlaget. Beställ den!

Röd som blod - Salla Simukka

Det är något med blod och snö som blir extra effektfullt. När en person i den här boken blir mördad en iskall vinternatt blir det en obehaglig uppstart på en katt-och-råtta-lek som hela tiden får ny fart på grund av olika förvecklingar.

Lumikki Andersson är en mycket speciell personlighet. Hon är skarpare än genomsnittet på många av dagens idealförmågor: iakttagelser och personkännedom, datahackning och kroppsbehärskning. Nutid varvas med att hon måste bearbeta sådant som har hänt när hon var  yngre, för många av hennes karaktärsdrag är en överlevnadsstrategi som kan innebära allt från att göra sig omärkbar till att kunna fly från en förföljare. Av elaka tungor i klassen kallas hon ekoanarkistflata och ja, någonstans så är det väl sådan en bokhjältinna ska vara i modern tid.

Lumikki dras in i obehagliga situationer efter att hon har hittat pengar i skolans mörkrum. Trots att hon är en person som helst håller sig för sig själv dras hon snart in i de tre klasskompisarnas belägenhet: de har hittat nedblodade pengar som de har behållit för egen del, istället för att kontakta polisen. När Lumikki senare misstas vara dotter till en korrumperad narkotikapolis får hon fly för livet ett flertal gånger. I den här historien florerar både rysk maffia och estniska hantlangare - och Lumikki har dragit på sig deras vrede.

Det är spännande och själva boken är snyggt stajlad med rödfärgade blad. En tanke som tyvärr slår rot ganska tidigt är att Lumikki inte är särskilt sympatisk som person, utan tvärt om ganska självgod. Hon är så bra på att träna,  på att hacka datorer, att förvandla sig till någon annan... På baksidan jämförs hon bl.a. med Lisbeth Salander och jag tror att det är ett farligt sätt att locka läsare. Lumikki (som betyder Snövit på finska) framställs egentligen inte särskilt trovärdigt, vilket egentligen inte är ett problem för mig. Lisbeth Salander är inte heller trovärdig, men skillnaden är att jag är redo att låtsas.

En härlig egenskap hos den här boken är allt det finska som radas upp och jag tänker att det finns alldeles för lite finskt i kulturen. I Röd som blod finns kärvheten, melankolin, krassheten och ömheten som jag gärna förknippar med det finska. Det gör den här boken läsvärd.

Bok och bild från förlaget.

Tidstvillingarna - Arne Norlin & Sally Astridge

Vi har läst Arne Norlins böcker om Halvan otaliga gånger i det här huset. Det finns många böcker. Och vi har läst alla böckerna. Många gånger. Arne Norlin får ursäkta, men där ett tag höll jag på att bli galen. Kanske är det också ett av de bästa betygen: att barn vill läsa hans böcker så många gånger att föräldrarna vill spy?

I den här boken, Tidstvillingarna, står en helt annan åldersgrupp i fokus eftersom huvudpersonerna, Astrid och Tamati, båda är tolv år gamla. De är verkligen lika gamla, för de är födda samma år, samma dag, samma timme och samma sekund. Därför är de också tidstvillingar, vilket gör det möjligt för dem att resa till varandra genom tid och rum. Astrid håller på att skrämmas ihjäl första gången Tamati hälsar på henne, för hon ligger och sover när han plötsligt står bredvid hennes säng. När de väl har fått kontakt och Astrid förstår vem han är så får läsaren följa med på vad som kommer att bli början på en underbar vänskap.

Astrids vardag kantas av att gå till skolan, att ibland hämta lillebror Josef på förskolan och att spela piano. Allt detta hade varit mycket ordinärt om det inte hade varit för den obehagliga stämning som råder i hennes klass, där ett gäng elever med den grymma Olivia i spetsen. Särskilt utsatt är Henrietta, som ständigt utsätts för både fysisk och psykisk mobbning. Astrid mår dåligt av att se  hur Henrietta behandlas, men vet inte vad hon kan göra.

Tamatis vardag liknar Astrids, eftersom skolan upptar en stor del av hans tid. Samtidigt lever han tillsammans med sin familj som har starka band till maorikulturen och hans farfar har stora förhoppningar om att Tamati ska bli en ny ledare för klanen, vilket Tamati själv inte är intresserad av. Hur vanlig Tamati än försöker vara slutar det ändå ofta med att han tar beslut och agerar på ett sätt som gör att farfadern blir stolt. Astrid är också en stor del av att detta sker.

Stämningen i Astrids klass är verkligen obehaglig, men samtidigt blir det så bra! Det är svårt att med en berättelse fånga det som är så vanligt i tolvåringars liv: att man fortfarande är barn men ställs inför situationer som är alldeles för vuxna. Detta samtidigt som det finns oförstående vuxna i närheten som inte agerar. Om vuxna inte gör något, hur ska då barn kunna veta vad som är rätt.

Samtidigt som allt är mycket realistiskt har boken många inslag av fantasy och jag tycker att effekten blir jättebra! Tidsresor, pounamus med magiska egenskaper och maoriska krigare blandas med pappas nya tjej, snatterier och slag på skolgården. Den spirande, unga kärleken mellan Tamati och Astrid blir en liten karamell att njuta av och jag kan inte låta bli att tänka på hur en ungdomsbok med nittonåriga tidstvillingar skulle kunna se ut. Hur fortsättningen på den här sagan skulle kunna bli. Arne Norlin har ju skrivit många böcker i samma serie förr! Vore inte det här något att spinna vidare på?

Bok och bild från förlaget.

Hon som älskade honom - Sara Kadefors

Jag tycker om Sara Kadefors böcker. Med Sandor slash Ida skrev hon en samtidsbok som var ny och fräsch och med Fågelbovägen och Borta bäst rörde hon vid sådana där funderingar som åtminstone jag inte hittar i svensk litteratur särskilt ofta. I Lex bok var hon tillbaka med en fantastisk ungdomsskildring, återigen med internet som utgångspunkt för hur livet kan ändras. Jag kan inte säga att hennes böcker är bra eller dåliga, utan mer att de är mer eller mindre läsvärda. Mer eller mindre angelägna.

Den här romanen handlar om Malena som flyr staden för att bo i ett torp på landet. Hon hyr huset av en brokig familj som till en början låter henne hålla sig på sin kant. Det är amerikanskfödde Nathan, hans hustru Pia, deras son Lukas, fosterdottern Alva samt två ensamkommande flyktingbarn Adnan och Mortaza. Hemma i staden finns vännerna, framför allt barndomsvännen Clara, som oroar sig för henne. Malenas sätt att dra sig undan, att laborera med sin medicinering och att välja att stänga av sin mobiltelefon är ett känt mönster som är och har varit destruktivt. Själv tycker hon att tiden i torpet kommer att vara bra för henne och önskar att alla ska lämna henne i fred. Samtidigt är det som om själva naturen motarbetar henne, för hon blir plötsligt attackerad av störtdykande fåglar, av fladdermöss som gör ljud i huset och av ormar som slingrar sig fram på promenadstigarna. Idyllen störs ständigt av djur som försöker skrämma bort henne.

Första mötet med Nathan beskrivs som ett ytterst ordinärt möte. Sara Kadefors tar sig till och med tid att förklara att det inte var blickar som låstes i varandras och inte var det några särskilda pulsar som började bulta heller. Det smyger sig på. Malena blir uppbjuden på middag hos familjen och tycker om dem alla. Hon dricker kaffe med Nathan när han kommer förbi. De går på någon promenad. När Mortaza rymmer efter att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd blommar kärleken mellan Malena och Nathan ut, nästan som en konsekvens av krisen.

Det mest rörande i boken blir för mig när Malena tillbringar tid med de ensamkommande pojkarna och läser med dem för att de ska lära sig språket bättre. De pratar om vad de gör ibland, alltid och aldrig. Vad de gör ibland? Gråter. Vad de alltid gör? Tänker. Vad de aldrig gör? Skrattar.

Det jag saknar i boken är någon sorts utförlighet, tror jag. Den hade kunnat vara hundra sidor längre så att jag som läsare får veta vad det är som händer. Eller så är Malena precis så fragmentarisk som person som hon upplevs när jag har läst klart. Plötsligt har det gått ett par år. Och ett till.

Mitt i allt detta skärskådas dock kärleken och det är en fascinerande fundering som avhandlas. Malena tittar på Nathan och Pia och betraktar det som äkta kärlek, nästan för perfekt för att uthärda. Väninnan Clara är ihop med Mattias och de älskar inte varandra, men de tycker om varandra. Det kan räcka samtidigt som man måste få tycka att det är tillåtet att kräva mera utan att vara självisk. Malena måste lära sig leva med Nathan utan att leva med honom. Hennes sköra uppenbarelse har ett inre som uppför sig lite som ett jojo. Krisen ligger hela tiden och hotar, men någon annans kris kan få henne att bli handlingskraftig. Det blir realistiskt och ganska romantiskt i en skön blandning.

Efter att ha läst Hon som älskade honom vet jag inte vad jag ska säga. Läsvärd, absolut. Angelägen? Jodå. Kanske är jag lättköpt, för det är till stor del slutet som gör det för mig. Jag tycker om lyckliga slut och det tror jag att Sara Kadefors gör också, för det blir som bra ändå.

Bok och bild från förlaget.

Britt-Marie var här - Fredrik Backman

I en del av den här boken framförs tanken att man inte vet om flickan Vega älskar fotboll för att hon är bra på det, eller om hon är bra på det för att hon älskar det. Själv vet jag inte om jag tycker så bra om Fredrik  Backmans böcker för att jag kan göra så mycket av dem eller om jag kan göra så mycket av dem för att jag tycker om dem.

Jag var inte jätteförtjust i Britt-Marie i den förra boken, det var jag väl inte, för att uttrycka mig precis som hon själv skulle ha gjort. I Min mormor hälsar och säger förlåt är Britt-Marie gnällkärringen med vad som närmast kan beskrivas som tvångstankar när det gäller ordning och städning.

I den här boken, Britt-Marie var här, har Britt-Marie lämnat Kent, terroriserat Flickan på Arbetsförmedlingen med möten och mat samt hamnat i hålan Borg; ett samhälle där fotboll och pizzerior är det sista som överger människorna. Hon är svårt märkt av sitt liv, både det hon levde innan hon träffade Kent, men lika mycket sedan hon levde det med Kent. Hon vet egentligen inte själv hur det har gått till, men hon kommer plötsligt till insikt om att hon har levt sitt liv genom Kent och på vissa sätt åt honom. Om Britt-Marie var en gnällig bifigur i den förra boken så blommar hon ut som en människa i den här och timingen på hennes gradvisa förändring sitter som en smäck. 

När hon kommer till Borg blir hon varse om att det mesta är nedlagt. Flyttar man sig några steg i pizzerian befinner man sig snart i livsmedelsaffären innan man kommit till den delen av disken som utgör utlämningsplats för postpaket. Vårdcentral har man ingen, men en första hjälpen-låda. Hjälper inte det tar man till andra hjälpen: en vodkaflaska.

Britt-Marie försöker hålla sig på sin kant och utföra det mycket diffusa jobb hennes anställning som fastighetsskötare på fritidsgården innebär, men det dröjer inte länge förrän byborna och byaoriginalen invaderar både hennes inre och hennes privata sfär. Hon träffar den rullstolsburna Någon som hänger tavlor en meter nedanför de andra och som säger att de som är sura har citron i röv. Britt-Marie möter män i skägg och keps som inte pratar (Karl) men som parkerar sin bil så att fotbollsplanen får belysning, den vänlige polisen Sven som tror mer på rättvisa än på lagen och den till viss del alkoholinbakta Bank som turligt nog har licens för att vara tränare. Framför allt möter hon barnen: Vega, Omar, Dino, Paddan, Piraten, Max och de andra. Hon vet inte hur det går till, men plötsligt är hon deras fotbollscoach, trots att hon inte vet någonting om fotboll.

Det är dråpligt och  den backmanska stilen går inte att ta miste på. Jag var inte jätteförtjust i de många upprepningarna av Britt-Maries uttryckssätt i början av boken. Det var jag väl inte. Det måste man förstå, att det går inte att skriva hur som helst. Vi är ju inte djur, det menar Britt-Marie bestämt. Men så händer det. Igen. Att jag blir förälskad i den här karaktären och sitter med ömmande hjärta. Låt så där då, tänker jag. Säg det där då, bara den andra fattar vad du Egentligen menar. Vilket Sven gör. Puh.

Kärleken till fotbollen är ett tema som får mina ögon att tåras. Beskrivningarna av vad som händer med en människa när en boll finns i närheten är som att läsa en tröstande dikt när man har sorg. Jag blir lite tårögd och tänker att "precis så är det". Någon har satt ord på mina tankar: "Man älskar fotbollen för att den är instinktiv. Om den kommer rullande på gatan så sparkar man på den. För att man älskar den av samma anledning som man förälskar sig. För att man inte vet hur man åter bli." Därför blir jag också tårögd när en av ungarna sparkar bollen så att den stannar framför Britt-Marie. Och för att hon sparkar den. För att hon inte kan låta bli. 

De olika karaktärerna i Borg håller på olika fotbollslag tillhörande den engelska ligan, vilket också blir en symbol för deras livssyn: Banks pappa höll på Tottenham och då vet man att man alltid ger mer kärlek än man får tillbaka. Kent håller på Manchester United vilket Bank menar att man kunnat ge sig fan på. "De vinner ju jämt. Så de har börjat tro att de förtjänar det." Paddan har en pappa som hejar på Liverpool och "Om man har en farsa som håller på Liverpool tror man alltid att man kan fucking vända allt. Du vet! Efter Champions League-finalen."

Förutom alla sköna fotbollsallusioner så sprakar språket och det blir poetiskt. "Polisens mungipor gör det där som mungipor gör när de försöker betvinga sorgen. Vänder uppåt trots att axlarna säger åt dem att låta bli." När Britt-Marie vinner bybornas respekt genom att avvärja ett rån, mycket tack vare sin inbyggda elokvens, kallar Bank henne för Rambo och Paddan översätter med att det betyder att hon är en iskall mother fucker.

Det märks att det är Backman. Persongalleriet känns igen. Lika så dramaturgin. Någon dör. Läsaren gråter. En person förändras fundamentalt. Läsaren stänger boken med en suck både av tillfredsställelse och ledsamhet. Jag som har som ett av mina främsta mål att få pojkar på gymnasiet att läsa, att tycka om att läsa och att helst läsa frivilligt, jublar lite eftersom mitt jobb blir ganska mycket  enklare när jag kan lägga fram sådana här böcker.

Jag älskar't. Tack bokförlaget!

Jag heter inte Miriam - Majgull Axelsson

En kvinna uppvaktas på sin 85-årsdag och läser kortet som är fäst vid paketet. "Grattis på födelsedagen Miriam" står det. När hon öppnar munnen och talar till sin son, svärdotter och dotterdotter är det inte ett tack som yttras, utan: - Jag heter inte Miriam.

Dramaturgiskt skulle jag vilja påstå att det inte kan bli mycket bättre. Jag vill genast läsa resten och jag får ståpäls på armarna när jag tänker på hur mycket just den repliken peppade mig att läsa resten av boken.

Boken är fantastisk. Brännande aktuell, plågsamt påträngande, hudnära med starka och ingående beskrivningar och mycket, mycket välskriven. Jag vill bre på lite extra, eftersom jag sedan måste erkänna att de sista trettio sidorna inte riktigt håller samma klass som resten av boken. Det är något med, ja, dramaturgin igen, som inte gör't för mig. Sista meningen är lysande och helhetsintrycket höjs igen. Lite berg-och-dalbana med andra ord, men allt som allt en av årets absoluta läshöjdare.

Det Miriam har förtryckt under hela sitt vuxna liv är vem hon verkligen är och på många sätt är det detta som har gjort att hon alls har överlevt. En gång för nästan sjuttio år sedan var hon en annan. Då hade hon en pappa och en lillebror. Hon hade ett hem. Och ett annat namn. Malika. Detta får läsaren besöka genom Miriams återblickar som ofta avbryts av henne själv där hon manar sig själv att inte tänka och att inte minnas. När barnbarnet Camilla frågar henne om varför hon sa att hon inte heter Miriam är det som om hon inte kan hålla orden inne längre. Det som berättas är ohyggligt och absolut vedervärdigt. 

Tanken och känslan som ligger kvar som en klump i magen på mig under tiden och efter att jag har läst den här boken är att även om förhållandena inte är lika vidriga i dag så finns samma samhällsströmningar och politiska krafter närvarande. När Miriam var Malika beskrivs vardagen som den kunde se ut för en rom. När Miriam, tio år efter kristallnatten, befinner sig i Jönköping hamnar hon mitt uppe i det som senare kallas tattarkravallerna. Jönköpingsbor gav sig ut på stan och misshandlade och drev ut romer och Miriam försöker återigen dölja sitt ursprung och förtränga allt hon varit med om. Romernas situation i Sverige har varit minst sagt aktuella bara de senaste åren med avslöjanden om registrering och särbehandling icke att förglömma. 

Jag heter inte Miriam är aktuell som vår bokklubbsbok, men också ständigt aktuell som berättelse om en människa som tillhör ett folk som också måste behandlas som människor. 

Spökstaden - Ransom Riggs

Det här är den andra boken som handlar om de besynnerliga barnen. I den första boken, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, presenterades Jacob, som gav sig ut på en resa tillsammans med sin pappa med avsikt att bekanta sig med farfaderns rötter. Resan ledde till England, där Jacob snart trädde in i en tidsloop och träffade Miss Peregrines besynnerliga barn. Jacobs farfar tillhörde dem med sina besynnerliga krafter och Jacob själv upptäcker att han också har besynnerliga förmågor. Första boken slutar med att Jacob och flera av de andra barnen flyr och i den här andra delen blir de mestadels jagade.

Spökstaden är titeln och de besynnerliga barnen kommer till en märklig stad som heter London, men ingenting är som man kan tro. För att komma dit har de tvingats fly från tomgastar, från folk och fä som vill dem illa, de träffar olika hjälpare, de träder igenom nya tidsloopar och hela tiden är de jagade. Med sig har de Miss Peregrine, som i slutet av förra boken blivit förvandlad till en fågel. Fågelskepnaden försvagar henne hela tiden och tiden är utmätt: de måste förvandla tillbaka henne innan hennes tillstånd blir permanent. Detta är extra viktigt för Jacob, eftersom han inte kan ta sig tillbaka till sin egen tid om inte Miss Peregrine hjälper honom.

Det här är en gastkramande och spännande historia som kan läsas från 12 år och uppåt, men varning för en del grymma och blodiga scener. En stor del av behållningen med den här boken är de fantastiska bilderna som författaren vävt in i berättelsen. Bilderböcker för äldre läsare är enligt mig ett genidrag och berättelsen skulle kännas betydligt tyngre utan de illustrativa bilderna. Det enda negativa med boken är att jag efter avslutad läsning sitter och funderar över vad den egentligen handlar om. De springer mest, och det är spännande, men drygt 420 sidor senare har den egentliga handlingen inte tagit särskilt stora kliv. Nu hoppas jag på en tredje del, där det blir en snygg, avslutande koppling mellan den besynnerliga världen och den värld som Jacob kommer från. Med bilder förstås!

Recension finns att läsa här. Köp boken här och här.

Det opålitliga hjärtat - Morgan Larsson

Morgan Larsson är för mig mest den där killen som pratar tillsammans med Christer i P3 och medan jag läser hör jag hans röst. Mjuk, lite spjuveraktig och med en hel del sköna formuleringar. Så är den här boken också. Den är lite Morgansk, så där ni vet.

Absolut hela boken är som en skröna. Den skulle kunna vara sann, men är det inte. Den innehåller sådant som skulle kunna hända, men ändå inte. Den skulle kunna balansera på rimlighetens gräns, men gör det inte.

Loves hjärta är ensamt i sitt slag. Okej. Jag var tvungen att dra en ordvits (läs boken och du förstår varför). När Loves hjärta oförklarligt stannar och lika oförklarligt startar igen efter 15 minuter är det ingen som kan förklara vad som har hänt. Däremot förändras hans liv - på alla plan, - samtidigt. Han får rådet av behandlande läkare att inte ha sex, eftersom han då riskerar att gå mot en för tidig död, även om det finns sämre sätt att lämna in på.

Några sommarmånader senare har han lyckats få ihop det med Dans-Desirée, Lärar-Linda och Kultur-Katja och ytterligare några veckor senare väntar alla barn. Han är pappan men har inte en fast relation med någon utav dem. Där står Love, med kaninpuls och vet inte om han ska berätta för kvinnorna om de andra kvinnorna. Det är mycket, mycket roligt och helt osannolikt.

Formuleringarna sitter, som bläck på läskat papper, och förutom ordvitsarna (självlockigt hår är permanent) sprakar språket likt nyårsraketer ett millennieskifte. I beskrivningen av den amerikanska, till åldern komna kvinnan som tillsammans med sin grovkäftade make så småningom ska bli bästa vännen Dannys extraföräldrar:
"Under den platinafärgade hårkreationen såg det nämligen ut att pågå ett krig. En strid mellan skönheten och tiden, nuet och det förflutna, livet och... döden. En part beväpnad med botox-läppstift-foundation-kajal-kniv-nål-och-kirurgtråd, medan den andra satt inne med själva atombomben: tyngdlagen."

Den här boken är en uppvisning i humor och varma, mjuka betraktelser av en människa med ett stort och speciellt hjärta - och jag gillar't!

Bok och bild från förlaget.

Stolthet och fördom och zombier - Jane Austen och Seth Grahame-Smith

Stolthet och fördom och zombier. Författaren har snott Stolthet och Fördom rakt av och har lagt till några zombier. Vissa skulle säga att detta är att begå helgerån. Andra skulle säga att det är jättekul. Jag befinner mig någonstans mitt emellan. Det är jättekul. I alla fall en stund. Sedan blir det lite långrandigt och jag läser mycket skummande bara för att komma åt godbitarna.

Roligt: Elizabeth och hennes syskon är utbildade i stridskonst i shaolintempel av deras mästare Lin, den sjustjärnige knytnäven. Mrs Bennet tar illa vid sig när Darcy säger att landsbygden inte erbjuder lika mycket studier i stridskonst som i staden. När Lizzie ser Wickham känner hon sig bedövad, som efter en förödande rundspark. De spelar parti i Krypta och kista eller Piska pastorn.

Istället för Lady DeBourghs förhör om guvernanter frågar hon om skolning, där hon föredrar det japanska, men där Lizzie har fått utbildning i det kinesiska. "Har era ninjor lämnat er?" frågar ladyn, varpå Lizzie svarar: "Vi har aldrig haft några ninjor."

När Darcy besöker henne första gången sitter hon och mediterar och när han friar till henne första gången reagerar hon med att kicksparka honom så att han flyger in i öppna spisen så att en del av spiselkransen lossnar.

I övrigt är jobbet redan gjort och mina ögon letar bara efter de nya delarna, de om zombierna. Det är både helgerån och roligt. En stund.

Allegiant - Veronica Roth

Den tredje och avslutande delen i Veronica Roths dystopiska succé: Allegiant. Med början i Divergent fick läsaren möta Beatrice som i valet av falang går sin egen väg, trots att det innebär att hon för resten av livet kommer att leva åtskild från sin familj. I sin nya falang, De tappra, lär hon känna både andra människor och sig själv. Kärleken presenterar sig i instruktören Four, eller Tobias som han visar sig heta. I andra boken, Insurgent, faller det ordnade samhälle som är det enda de känner till och frågan är återigen vilka val som är de rätta. Detta tema står fast även i del tre, Allegiant. Kärleken mellan Tris och Tobias är stark, men inte okomplicerad. Rasfrågan har i den här serien tagit steget från etnicitet till genetiska egenskaper. Antingen är du genetiskt ren eller så är du defekt. Det förstnämnda gör dig till en idealmedborgare och det sistnämnda gör dig till en andra klassens medborgare.

Tris och de andra möter världen utanför. Det visar sig att staden där de har vuxit upp är Chicago och kanske är det passande att staden som är känd för bl.a. maffiarörelse, stadsbränder och sin invandrartradition. Allt detta passar väl in i bokens handling, eftersom det både är staden i sig och dess invånare som står på randen till en ny era. I periferin bor de bostadslösa, de rättslösa, på samma sätt som de falanglösa gör inne i staden.

Det går naturligtvis inte att avslöja några större hemligheter om hur det slutar, men dum som jag är läste jag slutet när jag var kommen ungefär halvvägs. Det var dumt. Gör inte det. Effekten från de två tidigare delarna har klingat av för min del. Kanske beror det på att jag inte har de tidigare böckerna särskilt färskt i minnet. Kanske beror det på att en dystopisk bokserie gärna ändå får sluta i någon slags hoppfull framtid, både för staden och för människorna. Jag stör mig lite på att jag läser vartannat kapitel ur Tris synvinkel och vartannat ur Tobias synvinkel. Det är som om det inte blir särskilt personligt, inte från något håll.

Det är fantastiskt bra gjort. Kanske räcker det med att säga det. Människan är en produkt av sitt samhälle, men samhället är också en produkt. Av människorna, av ledarna och slutgiltigt: av de val man gör. Veronica Roth avslutar med orden "Var modiga" och i dag, den 14 september 2014, går vi i Sverige till val. Jag hoppas att vi är modiga och att vi gör rätt val. I kväll får vi se.

Allt som är - Janne Teller

För mig är Janne Teller framför allt författarinnan som skrev Om det var krig i Norden. När jag åter gör mig bekantskap med henne är det i novellsamlingen Allt som är.

I åtta noveller presenteras olika människoöden i ett modernt samhälle: identitet, frustration, gränssökande, gränsdragande... Den unge mannen som sitter i polisförhör efter att ha misshandlat en annan - frågan varför är oklar - tycker att motivet är självklart, men omvärlden kan inte förstå. Finns det ens något att förstå? Novellen heter Varför.

I Gult ljus förföljer mig en känsla av underliggande obehag. Sonen som upptäcker att pappan gör något fruktansvärt får till följd att han måste rädda sig själv och sina syskon - men till vad? Sådant som inte har hänt ännu ligger som ett hot och i strävan efter en bättre framtid gör pojken vad han tror att han måste.

Upplevelsen i novellen Den turkiska mattan är så jobbig! Flickan ser sin pappa förhandla om priset på en turkisk matta under en semester. Hon förstår inte deras sätt att tala till varandra, pappan och försäljaren, men båda tycks veta hur de ska agera. Försäljaren bjuder på te och pappan tar i hand för att avsluta förhandlingarna. Sedan säger pappan att han bara skojar och försäljarens ansikte rasar. Skammen hos den lilla flickan bränner så mycket att den färgar av sig på läsaren.

Janne Teller berättar på så många olika sätt: rasande, maniskt, skamset, räddhågset... De här berättelserna snurrar omkring i huvudet flera varv efter avslutad läsning.

Bok och bild från förlaget.

Cress - Marissa Meyer

Efter Cinder (Askungen) och Scarlet (Rödluvan) är det nu dags för Cress (Rapunzel) att få sin saga omdanad till att utspela sig i ett framtidssamhälle med cyborger, flygande skepp och stora samvälden.

Cress har trotsat drottningen och som straff är hon satt som fånge i en satellit som snurrar i omloppsbana runt jorden. Tack vare att hon är en av världens bästa hackare klarar hon av att ta kontakt med ett speciellt skepp, på vilket Cinder, Wolf, Scarlet och Thorne befinner sig. Hon behöver räddas från sitt stålfängelse, men i övrigt klarar hon sig alldeles utmärkt på egen hand. Hon är inte lika stark som sina föregångare Cinder och Scarlett och dessutom har hon utvecklat en senpubertal förtjusning i Thorne, om vilken hon är beredd att tro enbart gott om.

Det drar ihop sig till världskrig och efter det att den här samlingen människor har kommit ifrån varandra och hittat varandra, även om någon blivit tagen till fånga och placerad på månen, utlovas nu en rafflande fortsättning. Här finns en länk till hemsidan som räknar ner antalet dagar, timmar, minuter och sekunder till dess nästa bok, Fairest, kommer ut.

Jag har läst den här boken på engelska och det går hur bra som helst, trots att jag alltid tror att det ska vara snudd på omöjligt. Jag är barnsligt förtjust i den här typen av böcker, just för att jag alltid har gillat sagor. Underbart tidsfördriv.

Americanah - Chimamanda Ngozi Adichie

I Chimamanda Ngozi Adichies roman  Americanah konstaterar huvudpersonen Ifelmu att hon aldrig var svart förrän hon kom till USA. Med tanke på att hon härstammar från Nigeria är det ett uttalande som kan verka märkligt, men Adichie tar god tid på sig att utreda hur det kan komma sig.

Ifelmu och Obinze träffas som unga i ett Nigeria som inte kan erbjuda mycket: lärarna på universitetet får inga anslag för forskning och deras löner fryser inne. Elektriciteten kommer och går.

När Ifelmu får ett stipendium för att studera vid Princeton i USA åker hon före, men har tillsammans med Obinze planerat att ses där. När han vägras inresetillstånd tar deras liv olika vändning. Ifelmu lär känna ett Amerika som inte motsvarar hennes förväntningar och insikten att hon är svart gnuggas in i henne oavsett vilka situationer hon hamnar i. Olika händelser leder till att Ifelmu slutar höra av sig till Obinze och han förstår inte vad som har hänt eller vad han har gjort.

Obinze vistas som illegal invandrare i England ett tag, men deporteras efter en tid tillbaka till Nigeria. Där träffar han en kvinna som blir hans fru, de får barn och han gör karriär genom fastighetsaffärer som inte är helt rumsrena. När Ifelmu en dag hör av sig måste allt som hänt sedan de senast hörts av komma upp till ytan och de lär känna varandra på nytt, nu som vuxna och med många erfarenheter med sig i ryggsäcken.

Det är svårt att säga vad den här romanen handlar om, för den måste upplevas. Det är en kärlekshistoria, både mellan de unga tu och till Nigeria. Det är också en samtidsskildring av ett USA som säger att rasismen och rasfrågan är något som hör historien till, men som samtidigt är lika medveten om den fortfarande. Romanen är en massa annat också och det är svårt att ta in allt. Den är tät och händelserik, samtidigt som den är riktigt långsam och detaljerad. Det är omöjligt att skumläsa. Det slutar med att jag måste gå tillbaka för att försöka bena ut vad som har hänt.

I USA startar Ifelmu en blogg där hon anonymt bloggar om ras, och bloggen blir snabbt framgångsrik. "Om att förstå Amerika för en svart icke-amerikan" lyder en vanlig fras och sedan levereras insiktsfulla och träffsäkra iakttagelser av sådant som ingen vill tala om högt. Ett bostadsområde som kallas mixat av mörkhyade innebär 40% svarta. Ett mixat område för vita innebär att det bor 9% mörkhyade där. Når siffran 10% så flyttar de vita. En afroamerikan är aldrig föremålet för skönhetsvård eller modereportage. Hårkurer ska säljas in hos människor som inte har afrokrull. Håret är en genomgående symbol i boken och är väl värd att läsas enbart utifrån detta perspektiv. Ett annat perspektiv: I samma stund som Ifelmu stiger ner på nigeriansk mark upphör hon att vara svart igen.

Efter avslutad läsning slår det mig: hur kan en bok om en nigeriansk kvinna som levererar sin syn på det här sättet trollbinda en snart medelålders kvinna bosatt i norra Sverige? Kanske är det det allmänmänskliga och den rappa tonen, men det är så mycket mer också.

Gregor - blodets förbannelse, Suzanne Collins

Gregor måste bara ner för ett rådsmöte. Det ska gå snabbt och han måste ta Boots med sig, för annars riskerar landet Regalia att råka ut för tråkigheter.

Nå, det går inte snabbt. Ingenting går som det ska, faktiskt, för Gregors mamma följer också med och senare visar det sig att de inte kan åka hem. När Gregor förstår att han i allra högsta grad är huvudperson i ytterligare en profetia sammanfaller det med att han får reda på att hans fladdermus Ares är svårt sjuk i en mystisk pest som inte går att bota. När även hans mamma insjuknar och riskerar att dö tvekar han inte, utan beger sig ut på sökandet efter boten.

För tioåringen är det här oerhört spännande och Suzanne Collins drar sig verkligen inte för att ha ihjäl sina karaktärer. Det är lite jobbigt, både för mig och sonen, men inte lika jobbigt som att inse att pesten är framtagen för att användas som en typ av biologiskt vapen i krigsföringen mot andra varelser - raser. Motsättningarna mellan de olika arterna och sättet de regerande, de människoliknande regalierna, håller andra - gnagare, råttor, möss, myror, i schack genom att skära av deras tillgångar till vatten och förnödenheter ger en samtidspolitisk kommentar som jag inte var riktigt beredd på.

Ett riktigt snyggt drag är de korta passagerna i varje bok som gör att Gregors förhållande med grannfrun Mrs Cormaci djupnar. Hon ställer frågor, hjälper honom, förstår att någonting pågår och hon menar väl. Det är mycket tack vare denna vänskapsväv som jag vill läsa de kommande delarna.

Nu är resten av bokserien beställd så att vi kan läsa om hur det går för Gregor. Det här är fantastiska högläsningsböcker, både för barn och vuxna.

Jag beställer böckerna från Glansholms: bra priser och överlägset bäst service.

Den fallande detektiven - Christoffer Carlsson

Bok två om Leo Junker tar sin början i ett vinterstormigt Stockholm, natten till Lucia. En forskare hittas död i en gränd och enda vittnet är en sexårig pojke. Pojken kan inte ge några närmare detaljer för att hjälpa polisen med utredningsarbetet, men Leo Junker upptäcker snart att en tredje person förutom mördaren har befunnit sig på mordplatsen.

Utredningen för polisen in på olika områden: det utredningstekniska arbetet krockar med forskaretiken, för hur ska källskyddet bevaras om polisen behöver veta namnet på personen som kanske vet något? Högerextrema grupper ligger i konflikt med vänsterreaktionära och när fanatiker finns på båda sidor finns det ingenting som är självklart.

Leo Junker som person är lika intressant som fallet han är kopplad till. Som aktiv i tjänst får han inte äta de mediciner han anser sig behöva. Om den klassiska detektiven i andra sammanhang har problem med alkohol och auktoriteter så är Junker mer svensk i sin problematik. Det är upplyftande, faktiskt, och lite spännande.

Välskrivet är det också och jag tycker att Christoffer Carlsson har mognat i sitt författarskap. Det finns inga lösa trådar, utan berättelsen är snarare att likna vid ett hårt hopsnört nystan. De eventuella tåtar som finns kvar lovar bara att det kommer en fortsättning för Leo Junker. Beskrivningen av det svenska samhället är välgjord och oerhört detaljrik, speciellt när grupper med politiska förtecken presenteras. Det är inte bara mordoffret och polisarbetet som står i fokus, utan lika mycket gärningsmannen och samhället som har svikit de svaga. Det är precis det här som gör att jag tänker på Christoffer Carlsson som arvtagare till de fenomenala Sjöwall/Wahlöö.

Har gått att läsa som följetong i DN och finns att köpa här och här. 

Bok och bild från förlaget. 

Den osynlige mannen från Salem - Christoffer Carlsson

När svärmor och svärfar tar barnen läser mor en god bok. Gammalt djungelordspråk.

Den osynlige mannen från Salem får mig att tänka på Den vedervärdige mannen från Säffle. Det är något med titeln som gör att jag tänker Sjöwall/Wahlöö. Författarparet förnyade kriminalgenren och jag slås av tanken att Christoffer Carlsson också kommer att göra det. Hans detektiv Leo Junker är något helt nytt: visst är han singel och visst verkar hans relation med alkoholen ligga mer på minus än på plus, men här finns samtidigt något annat. Leo arbetar som internutredare och är således ingen klassisk polistyp. Han vet med sig att han inte är någon som drar snabba slutsatser där mer klassiska snutar tvärt om litar fullständigt på sina osvikliga instinkter. Det här gör att Leo blir intressant som person.

Romanen inleds med att ett mord har begåtts och det finns tydliga spår som leder till Leo. Ändå är det om Leo det handlar och mordet är något som läsaren ibland påminns om. Istället är det Salem, en hårt behandlad stadsdel med människor som är barn av sin omgivning, som står i centrum. Här förklaras hur en olycklig start i livet kan forma en människa så att konsekvenserna visar sig först flera år senare. Någon väljer att arbeta på ena sidan av lagen, medan de allra flesta väljer att jobba på den andra. Leo stöter ständigt på personer ur sitt förflutna. Alla har farit illa och alla bär med sig minnen av händelser som format dem. Någon av dessa personer är intresserad av att göra Leo illa, trots att så många år har förflutit.

Det är en svart samhällsbild som målas upp av ett Sverige som jag som läsare aldrig har stött på. Jag gillar't. Läsningen ger mig känslan av något smutsigt, en baksida som jag räknar med att polisen har koll på och styr upp. Naturligtvis är det inte så enkelt. Ingenting är så enkelt. Det är det som beskrivs så bra i den här boken.

Själva handlingen då? Jo, den är också bra. Nu har nästa del om Leo Junker kommit ut, Den fallande detektiven, dels som följetong i DN och dels som bok på Piratförlaget. Läsning som föder läslust känns helt okej just nu!

Fablehaven, i skuggornas makt - Brandon Mull

I den tredje delen om Fablehaven, I skuggornas makt, ställs syskonen Seth och Kendra åter inför problem som uppstått i reservatet för magiska väsen som deras farmor och farfar är föreståndare för. Den här gången drabbas ljusa varelser av en sorts pest som förvandlar dem till onda skuggväsen. Det blir en kamp mellan gott och ont som tar syskonen på långa resor och otaliga sökuppdrag efter hemliga föremål. De kan inte vara säker på vem som är vän eller fiende och till exempel Sfinxen är lika gåtfull som han alltid är och har varit, oavsett i vilken berättelse han dyker upp i.

Nog är det spännande och nog är det händelserikt, men samtidigt känner både jag och snart-tioåringen att vi har gjort vårt när det gäller att läsa den här bokserien tillsammans. Kapitlen är lite för långa och beskrivningarna likaså. Samtidigt vill vi veta hur det ska gå och det finns några böcker kvar att läsa, men dem får vi ta oss an var för sig.

Nora Roberts - Ögonblick att minnas och Den lyckligaste dagen

 Del tre och avslutande del fyra av serien om kvinnorna som tillsammans driver bröllopsagenturen I nöd och lust. I den tredje delen, Ögonblick att minnas, är det Laurel, konditorn, som får ihop det med bästa väninnans bror. Enkelt uttryckt kan man väl säga att Roberts vid det här laget har ett recept som fungerar för att få till det för alla inblandade. Lite snyggt är det att hon i en bok presenterar någonting som tillåts utvecklas i kommande böcker. I övrigt är det som om den ena boken är skriven enligt en schablon som i tryck efter tryck är upplagd på precis samma sätt som den förra. Det är samtidigt det som läsaren av en sådan här bok vill ha: en självständig kvinna, duktig på sitt yrke och som med stolthet utför det, en man som är känslig och imponerad, ett gräl efter 2/3 som får en hjärtknipande upplösning i sista tredjedelen.

Vill man, vilket jag gör, läser man en sådan här bok på under tre timmar, eftersom det finns mycket att hoppa över. I den sista delen, Den lyckligaste dagen, är det den sista "spinstern", Parker som ska gängas och vem passar bättre än den valkige och rättframme bilmekanikern Malcolm.

Rappt och ganska underhållande, mer än väl passande en sommar som visar sig från sin absolut varmaste sida.

Spår - Lena Sundström

Lena Sundströms Spår definieras som en dokumentär thriller. Här får läsaren möta Fredrik Laurin, Joachim Dyfvenmark och Sven Bergman, utredande journalister på Kalla fakta. Deras arbete börjar med en liten notis i DN om två avvisade flyktingar från Egypten. Det uppstår en gnagande känsla av att allt inte gått rätt till och om det är någonting en journalist ska gå efter så är det den där magkänslan.

Snabbt rullas det ena frågetecknet efter det andra upp: Vad hade egyptiska säkerhetspersonalen gjort på Bromma den 18/12 2001? Det fanns ingen egyptisk begäran om utlämning av de båda männen hos Regeringskansliet för regeringsbesluten om avvisning i december 2001. När ansvariga personer ställs till svar duckar de - Göran Persson, Thomas Bodström, Anna Lindh, Hjelm-Wallén... De menar att det fanns "allvarliga anklagelser" mot de båda männen, men att det inte fanns möjlighet att pröva dem i Sverige, utan bara i Egypten, där de hade begått sina brott. Indikationerna bestod mest i medlemskap i organisationer samt att de hade många kontakter. Detta är inte straffbart i sig, så de hanterades som asylärenden istället. I Egypten var de dömda i sin frånvaro och nekades rättegång den första tiden som fängslade. Då spelade det visst mindre roll för de svenska politikerna att de avvisade, Alzery och Agiza, hade lämnat de aktuella organisationerna eftersom de aktivt tog avstånd från allt våld.

I Mubaraks Egypten väntar systematisk tortyr och förnedring. Detta började i och för sig redan på svensk mark, på Bromma flygplats av egyptisk personal, av svenska SÄPO och av CIA-agenter. Agiza och Alzery blev avklädda, försedda med blöja, fick lugnande medel upptryckt i ändtarmen, fick ögonbindel och blev sedan fastspända utsträckta på golvet i planet under hela flygningen.

Detta är också en roman om hur världen förändrades efter 11 september, om hur USA utövade inflytande på resten av världen i sin kamp mot terrorism. Hellre för många och däribland oskyldiga än för få och skyldiga som går fria. Istället för att kalla tortyr illegal, olaglig, kallade man den extralegal: man bröt inte lagen - man stod utanför den. Och svenska politiker ställde upp.

Detta är också en roman om Sverige som rättsstat. Det visar sig i slutänden, efter åtta års idogt arbete, att männen Agiza och Alzery är oskyldiga. Den ene har fått uppehållstillstånd och återupprättelse, men inte den andre. De som borde stå till svars har lagt locket på och den nya regeringen ser till att locket förblir hermetiskt tillslutet. Visst är det spännande i sig att läsa om planespotters som kartlägger CIA:s aktioner världen över, om hur journalisterna blir skuggade i Kairo, om hur familjerna till de utvisade männen lever i ständig rädsla och oro... Men mest skrämmande är hur Sverige vek sig för en främmande makt, trots att man var väl medveten om att fångarna skulle torteras i samma stund de nådde egyptisk mark.

Lena Sundström presenterar tung journalistik på ett anmärkningsvärt lättillgängligt sätt. Nu har boken också kommit ut i pocket, så köp den, läs den, reagera och agera.

Doktor Sömn - Stephen King

Danny Torrence har blivit vuxen och kallas nu för Dan. Borta är den lille pojken som nästan blev dödad av sin far Jack på The Overlook Hotel. Japp. Doktor Sömn är fortsättningen på The Shining, eller Varsel, som den hette på svenska. Det är hundra år sedan jag läste den förra och tjugo år sedan jag såg Kubricks filmatisering - båda gjorde att jag sket knäck i spiral, men sorgligt nog är det bara filmatiseringen jag minns. Det är väl Jack Nicholson som rår för det, men jag är knappast ensam om detta.

Precis som Jack har Dan stora alkoholproblem och han är sannerligen ingen sympatisk person. Han stjäl av en socialt utslagen kvinna som bor fattigt tillsammans med en misshandlad tvåårig son, en syn som kommer att förfölja honom under hela livet. När Dan sätter sig på en buss utan att riktigt veta vart han är på väg har han nått sitt eget personliga bottenrekord. När han så hamnar i New Hampshire blir han emottagen av ett par välmenande människor som ställer krav på honom och som ser till att han börjar gå på AA-möten. Dan är skeptisk och vet att hans alkoholdemoner inte är färdiga med att hemsöka honom. Han får dessutom ständiga påhälsningar av icke levande varelser, spökisar som hans yngre jag kallade dem på Overlook Hotel, men han har också fått verktyg av sin gamle lärare Richard Hallroan så att han kan låsa in demoner i sitt huvud för att tillfälligt oskadliggöra dem. Det ska visa sig vara praktiskt på mer än ett sätt.

Samtidigt som Dan nyktrar till och vägleds enligt tolvstegsprogrammet av Casey K träffar han också läkaren John Daltonoch tågföraren Billy. Sina förmågor, eller skimret, har Danny kvar och trevar sig försiktigt fram till ett sätt att använda dem. Han kan hjälpa andra, både genom att se när de behöver uppsöka läkare och genom att kunna hjälpa döende personer till andra sidan, därav namnet doktor Sömn. Hans arbete på Hospiset går i mångt och mycket ut på detta, vilket alla runt omkring honom förstår och tycks acceptera, och till sin hjälp har han en osjälvständig katt, Azreel, till hjälp.

Ungefär samtidigt som Dan nyktrar till föds en liten flicka några mil bort, Abra. Redan i tvåmånadersåldern tar hon kontakt med Dan, som inte förstår varför han skriver hennes namn i sin AA-bok. Medan hon växer upp tar hon kontakt med Dan genom Tony, det alternativa jag som hjälpte honom själv på Overlook Hotel när han var hotad av sin far.

Om alkoholismen är det inre hotet så är Den Sanna Knuten, ett fanatiskt kringresande folk som inte längre är människor, det yttre hotet. De livnär sig på skimret från barn som Abra. Dan klarade sig från dessa utsugare när han var liten, men Abras skimmer är så mycket starkare och nu svävar hon i stor fara. De är både skrämmande och underhållande, de här karaktärerna. De ser ut som pensionärer och åker omkring i stora Winnebagos. Barn försvinner, men ingen misstänker semestrande människor som har alla papper som stämmer. "Det finns inga sammanträffanden" upprepar Dan gång på gång i boken. Att han träffar Abra, att han hamnar i New Hampshire, att han måste bli hennes handledare och - att jakten leder honom tillbaka till Overlook Hotel.

Det är spännande! Inte så att jag skiter knäck i spiral, men i alla fall så pass att jag är glad över att maken inte jobbar natt. Ondskan beskrivs på ett sätt som gör att obehaget kommer krypande, först långsamt och sedan så att det hugger till helt oväntat. Ändå är det lika spännande att följa Dans kamp mot alkoholbegäret. Detta är samtidigt en roman som ger inblick i AA-rörelsen, tolvstegsprogrammet och vad en alkoholist lever med. Jag vet inte vad jag tycker är bäst. Kanske båda?

Doktor Sömn är oväntat läsvärd och flirtar med andra böcker, både av King själv och av andra (50 nyanser och Twilight").