måndag 29 december 2014

Skuggan över stenbänken - Maria Gripe

Vi får inte glömma av att läsa sådant som inte är dagsfärskt. Bibblo-bokklubbs-parvärdinnan påminner mig och oss om att det finns så mycket bra som givits ut för länge sedan - och så rätt hon har. När jag gjorde mina jullån stod Maria Gripes böcker frontade i en av hyllorna och jag greppade den här, Skuggan över stenbänken. Jag läste den någon gång i 10-12-årsåldern, vill jag minnas, men när jag nu läser om den är det som om jag tar i den för första gången. Jag kom inte ihåg någonting!

Boken inleds med att läsaren får veta att det är 1911 och att en ny jungfru ska komma till familjen. Boken är skriven i jag-perspektiv och berättaren meddelar motvilligt att hennes namn är Berta, ett namn hon aldrig har tyckt om. Den nya jungfrun heter Caroline och hon kommer att vända upp och ner på det stillsamma hemmet, som i sin borgerlighet förordar att lydnad och stillsamhet ska råda. Berta inser först när Caroline gör sin entré att hennes värld är mycket liten, vilket blir en på många sätt brutal knuff ut i verkligheten mot vuxenlivet. Bertas värld har varit skyddad, men med den oberäkneliga Caroline i närheten kan hon aldrig veta vad som väntar.

Caroline vill inte berätta någonting om sig själv, men det står snart klart att hennes mamma är död och att hennes pappa försvann innan hon föddes. Föräldrarna var inte gifta och Caroline har ett mystiskt fotografi som Berta funderar mycket över. Det är något välbekant över personerna på fotot och när Berta märker hur Caroline ofta betraktar husets herre, Bertas pappa Vilhelm, börjar misstankarna ta form...

Berättelsen är fortfarande fängslande, med nittonhundratalets samhällsform, Titanic-katastrofen, fattighusen och nattfåglarna. Jag förvånas över hur boken är skriven och tycker faktiskt att den är rätt tungläst. Det är meningsbyggnader och formuleringar som nog skulle bearbetas på ett helt annat sätt i dag, trots att boken är utgiven 1982. Själva berättelsen dock, om Berta och hur hennes ögon öppnas för omgivningen, är bra.

Biblioteksexemplaret som jag lånade är tydligt märkt av tidens tand: sliten, sönderskavd, fläckig och med bruten bindning. Det är å andra sidan ett gott betyg åt en bok!

måndag 22 december 2014

PAX, Nidstången - Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Okej, det här är ganska läskigt och hos oss fungerar boken bäst i högläsningsformat även om äldsta pojken är tio år.

Nidstången tar sin ansats i ett bibliotek i Mariefred där ett odjur sitter inburat på ett stenbord (!). Som läsare förstår vi snabbt att någonting har förändrats, att tiden är annorlunda och att det finns varelser som inte borde få springa fria. Runt bordet står ett antal vuxna som är bekymrade - vilket snabbt gör mina barn bekymrade, för om vuxna är rädda hur ska det då kännas för barnen? Sedan kommer upplägget: det ska komma ett brödrapar som ska hjälpa dem och i nästa stund presenteras Viggo och Alrik. De vuxna kan knappt tro sina ögon: de är ju bara barn!

Om upplägget är bra kommer resten av berättelsen att kännas som en smash på volley: den är bra och går stenhårt in. Fantasy blandas med realism och personerna har förmåga till både gott och ont - för att inte tala om att vissa är konstiga! Snacka om spännande och att två maskrosbarn har alla möjligheter att bli hela Sveriges ungdomars romanhjältar.

Att blanda ungdomsromanen med serieromanen är ett genidrag, eftersom berättelsen i sig har bra flyt. Vi vill hela tiden läsa mera, men serierutorna som dyker upp då och då blir mer och mer efterlängtade, så lästempot skruvas upp ytterligare. Jag, som personligen tyckte så bra om Cirkeln och Engelsforstrilogin, associerar de här böckerna med den bokserien och jag vet inte om det beror på illustrationerna eller tonen i berättandet. Kanske spelar det ingen roll, eftersom det är bra.

Den andra delen kom ut samtidigt som den första, så nu blir det till att fortsätta med Grimmen.


söndag 21 december 2014

Stalker - Lars Kepler

Joona Linna är tillbaka. Ja, inte först, för han är försvunnen sedan förra bokens avslutning. Det här händer först:

En person lägger upp videor på Youtube där tittaren får se en kvinna som filmas utan att hon vet om det. När kvinnorna sedan hittas mördade förstår polisen att de har att göra med en seriemördare. Morden påminner dessutom om mord som inträffade för femton år sedan och personen som dömdes för dessa sitter i säkert förvar på en anstalt utan möjlighet att röra sig utanför stängslen. Psykiatrikern Erik Maria Bark blir involverad och hypnotiserar patienten och inser snart en koppling som gör fallet extra obehagligt för honom.

Margot Silverman är Rikskriminalpolisens nya expert på seriemördare, spree killers och stalkers och arbetar tillsammans med en liten grupp för att lösa fallet. Hon är långt gången i sin graviditet, men upprepar som ett mantra att "Jag föder det här barnet när fallet är löst".

Saga Bauer fladdrar endast förbi riktigt i romanens början, som det sagoväsen hon framställs vara, när hon letar efter Jurek Walter. Hon har gått in i sig själv totalt och kan inte vila förrän hon vet att Jurek är död. Hon hittar till slut något som kan ge henne frid och efter detta kan hon också söka upp Joona Linna, som hon vet lever. Han har isolerat sig tillsammans med dottern och nu kan alltså också han återvända.

Den här boken innehåller många trådar och det är kärnfullt och drivet i berättandet, men jag kommer inte undan känslan av att det är en mellanbok, en transportsträcka, till nästa bok. Det är nästan för kärnfullt, nästan en need-to-know-kedja så att personerna ska presenteras, deras specialiteter ska fastslås och hotet ska hägra. Det behöver inte vara något negativt, men jag som har längtat efter Joona Linna tänker att han på sätt och vis har förvandlats till en commandosoldat med finslipade stridsegenskaper och mindre hjärta.

Det är spännande på ett sätt som väl bäst kan beskrivas som keplerskt: våldsamt, upprepat och krypande obehagligt. Baksidestexten sammanfattar känslan väl: "Om lamporna är tända kan en stalker se dig utifrån, men om lamporna är släckta kan du inte se en stalker som redan är inne."

fredag 19 december 2014

You're not you

Jag gillar Hilary Swank och hon blev den avgörande faktorn för att jag skulle se den här filmen. You're not you handlar om Kate som inledningsvis lever ut sin dröm: hon har ett kreativt arbete, är vacker, har en kärleksfull och generös make och många goda vänner. När hon spelar piano vid en middagsbjudning blir det plötsligt fel och när hon tittar ner på handen syns tydliga nervryckningar som stör motoriken.

Ett och ett halvt år senare intervjuar Kate och maken Evan potentiella vårdare och Kate själv tar emot de arbetssökande med en rollator framför sig. En av de som söker jobbet är den unga Bec, en student med struliga förhållanden som trasslar till hennes liv och med drömmar om att slå igenom som sångerska. Många andra har bättre meriter och mer erfarenhet, men Kate fastnar för Bec. Kate vill ha någon hos sig som inte behandlar henne som en patient.

Bec är till en början tafatt och direkt klumpig, men en vacker vänskap växer fram mellan kvinnorna samtidigt som Kate blir allt sämre. Man får genom Becs sökningar på nätet reda på att Kate är drabbad av ALS och sjukdomen är skoningslös.

Det här är en vacker film och Hilary Swank är suverän som vanligt. Preparera dig med näsdukar (och gärna nässprej efteråt), titta och gråt.


onsdag 17 december 2014

What if

Det är nästan omöjligt att se Daniel Radcliffe, oavsett sammanhang, utan att säga "Harry Potter" högt. När man väl har sagt det är man redo att gå vidare - till exempel när man ser honom i den här filmen, What If. Han är lite nördig, lite trevande och lite osäker på sina känslor. Så långt är inte skillnaden från Harry Potter särskilt stor, men det ordnar upp sig, mycket tack vare Zoe Kazan som i all enkelhet är storslagen.

De träffas på en fest, hon (Chantry) har redan pojkvän, han (Wallace) är en pojke som blir en vän. De tror att de ska kunna umgås utan att trassla till det och sedan trasslar de till det. Det är rappt, underhållande och mycket, mycket göllit. Klart sevärd och med garanterat feel good efteråt.

måndag 15 december 2014

Winter's Tale

Jag tar ett tassande steg från böcker till film och tröstar mig med att film är ett förlängt textmedium.

Winter's Tale är en fin saga där Peter Lake (Colin Farrell) i egenskap av tjuv och med ohederliga avsikter går in i ett hus där han träffar Beverly Penn (Jessica Brown Findlay, lady Sibyl från Downton you know). Hon är ung, men dödligt sjuk, och kärleken mellan dem är omedelbar och oundviklig. Samtidigt är Peter jagad av en monstruös maffialedare obehagligt gestaltad av Russel Crowe som i sin tur har slutit ett avtal med djävulen, här i skepnad av Will Smith.

Det är en kamp mellan gott och ont, mellan kärlek och död, mellan liv och chansen att ändra ett öde. Jag tycker att den här filmen är vacker, välspelad och den får mig att må bra.

Här finns trailern också.



Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...