fredag 12 juni 2015

Oceanen vid vägens slut - Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut har poppat upp i samtal i min bokklubb ett flertal gånger och nu fick den följa med hem när skolbibblan erbjöd sommarlån (två och en halv månad). Har man den här boken hemma behöver man den bara över helgen, för när du väl har börjat läsa kan du inte sluta.

Är det en ungdomsroman? Är den mer passande för en vuxen läsare? Ja och ja. Den rör sig i gränslandet, för precis när jag tänker att den här ska jag tipsa eleverna om, då blir den så obehaglig att jag inte kan stå för de sömnlösa nätter de kan utsättas för om de läser den. Neil Gaiman har också skrivit Coraline, ytterligare en fantastisk bok, som skrämmer skiten ur alla som vågar sig på att läsa den.

I den här boken får vi följa en fyrtiosju år gammal man som förblir namnlös när han återvänder till sin hemstad i samband med en begravning. För att fly undan alla som vill beklaga sorgen hamnar han hos grannarna som finns kvar i dunkla minnen, men som han först har svårt att minnas namnen på. När han sätter sig ner vid deras ankdamm sköljer minnena från hans barndom över honom och läsaren får följa med tillbaka till tiden när han var sju år gammal när en mycket märklig sommar förändrade hans liv.

Kvinnorna Hempstock, gamla fru Hempstock, fru Hempstock och Lettie Hempstock bor på gården, utan någon man närvarande, för "varför skulle vi vilja leva med det besväret?". Lettie är elva, men det dröjer inte länge innan vår protagonist frågar hur länge hon har varit elva. Kvinnorna pratar på ett sätt som är märkligt i hans öron och de verkar veta saker, både om honom, om sådant som har hänt och om sådant som inte ännu har hänt. Pojken, som är sju, måste flytta in till sin systers rum, eftersom familjen ska hyra ut hans då de behöver pengar. Det är fler familjen i bygden som grälar om ekonomin och plötsligt böjar det dyka upp pengar på märkliga sätt som egentligen bara gör att situationen blir märkligare - och mer ond.

Gruvarbetaren som hyr in sig i pojkens rum kör över pojkens katt och tar sedan sitt liv. Pojken håller på att kvävas av ett mynt, som på något sätt har hamnat i hans hals medan han sov. När han möter Lettie tar hon med honom till en plats där uråldriga krafter bor och det enda han behöver göra är att inte släppa hennes hand. Han släpper henne dock, bara för en sekund, men det är tillräckligt för att han ska bli besatt av en varelse som övertar honom som värd, till dess hon kan följa med tillbaka till deras värld.

Väl tillbaka flyttar barnflickan Ursula Monkton in och pojken värjer sig mot henne, men hon tar över familjen. Hon blir hans lillasysters bästa vän och hans pappa är som förhäxad av henne, vilket gör att den annars så kärleksfulle fadern blir mer och mer aggressiv. Modern är frånvarande mer och mer och Ursula ser till att pojken inte kan lämna hemmet. Pojken förstår att han måste komma i kontakt med Lettie och att hon är den enda han kan lita på. Situationen blir mer och mer hotfull, till dess den stora konfrontationen måste ske.

Det är oerhört välskrivet och den krypande känslan av obehag är nästan värre än de motbjudande beskrivningarna av vuxnas maktutövande över barn eller maskar som krälar sig in i kroppen. Det är skräck och spänning i skön blandning med personporträtt som man så väl kan känna igen sig i. Läsning för vuxna eller för barn? Både ock, men samtidigt ingenting för den räddhågsne.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...