söndag 29 maj 2016

Den jag var - Meg Rosoff

Årets ALMA-pristagare heter Meg Rosoff och i motiveringen står bland annat att böckerna talar till både känsla och intellekt. Som jag håller med och som jag älskar en författare som tar sin unga läsare på allvar. Det gör Rosoff.

Jag uppfattar först inte att huvudpersonen, berättarjaget, heter Hilary, men han är i alla fall en han och när romanen inleds blir han avsläppt på gårdsplanen till internatskolan Sankt Oswalds. Läsaren förstår att han har avverkat några skolor och berättelserna om hur och varför han har blivit utkastad varierar något. Fadern förklarar bistert att han inte kommer att få många fler chanser och relationen mellan familjemedlemmarna är, om en vill försköna lite, i bästa fall frostig.

Berättaren är ute på en av skolans obligatoriska excersiser, långa löpträningar i saltmättad kustluft, när han plötsligt sätter sig ner nära en gisten stuga som sett sina bättre dagar. Det ser inte ut som om någon bor där, men så uppenbarar sig en tanig pojke som undrar vad han gör där och Hilary och Finn påbörjar en trevande vänskap som innebär att skolans regler måste brytas och alla träffar måste ske under största möjliga diskretion. Till saken hör att Finn inte existerar i några register och kan därför bo ensam trots att han bara är sexton år.

Konfliktupptrappningen är snygg och läsaren hålls på halster, så när stormen bryter ut blir vädret bara en spegling av att hemligheten hotas och avslöjandet närmar sig. Hilarys namn spelar en stor roll och berättarjaget, som redan från början talar om att han är ungefär ett sekel gammal, berättar sin historia om pojken han en gång var. Det är snyggt. Riktigt snyggt.

Bok och bild från förlaget.

Inga kommentarer:

Mannen som sökte sin skugga - David Lagercrantz

Alltså, Lisbeth. Innan jag läste Millenniumserien var Lisbeth ett namn som jag förknippade med syslöjd, en mild röst och ganska formlösa k...