Stora små lögner - Liane Moriarty

Ibland tänker jag efter att ha läst någonting riktigt bra, att det kommer att dröja innan jag får läsa någonting lika bra igen. Det här är en sådan gång. Du vet det där ögonblicket när en pusselbit presenteras och håret ställer sig upp på armarna - det händer för mig i den här boken. Jag såg det inte komma och det är inte ofta jag upplever den känslan nu för tiden.

Första delen av boken: en massa olika människor kommer till tals, som om de sitter i förhör. Det är tydligt att ett brott har begåtts. Någon kan vara död. En föräldrakväll på en liten skola, där alla känner alla (ibland nog så väl), verkar ha urartat och det är svårt att förstå vilka konflikter som kan ha släppt loss en sådan vrede.

Sedan presenteras de, huvudpersonerna, och jag faller för dem allihop, ögonblickligen och utan möjlighet att värja mig: Madeleine - hon som pratar lite för mycket och som blir så provocerad av att andra föräldrar verkar vilja upprätta namnlistor så snart en konflikt lösgör sig ur skuggorna. Celeste - den överjordiskt vackra kvinnan som blir påmind om sin skönhet så ofta att hon försöker intala sig att hon nog borde känna sig tacksam. Jane - den unga kvinnan som alltid tuggar tuggummi och med en son som är lika gammal som Madeleines dotter och Celestes tvillingar.

De här tre kvinnorna är så fantastiskt gestaltade att hälften vore nog. Jag stör ihjäl mig på Madeleine eftersom hon är så där lite gåpåig, men älskar henne i nästa stund eftersom hon engagerar sig så helhjärtat i den unga Jane som i sin tur behöver all hjälp hon kan få. Madeleines dotter från ett tidigare äktenskap tyr sig mer och mer till den far som övergav Madeleine strax efter födseln, vilket är ett dråpslag för hennes självkänsla. När hon hatar sin exman så gör jag också det, för livet är hårt och orättvist och sedan dör man.

När Celeste berättar om sina hemligheter hinner jag i ena stunden sucka, för hallå! En misshandlad kvinna som väljer att stanna kvar hos sin lynnige man... Gäsp. Men nej! Jag har aldrig läst om en mer fascinerande karaktär som ömsom slår tillbaka och skäms och som ömsom älskar och föraktar.

Sedan är det Jane. Alla förstår att hon döljer någonting och hon är så ovan vid att ha vänner som uppriktigt bryr sig om henne att det gör ont. När sonen Ziggy blir anklagad för att ha tagit stryptag om en liten flickas hals börjar hon titta snett på sin son och undra över hur mycket av hans far som finns i honom.

Huvuddelen av den här berättelsen utspelar sig på en liten ort där de flesta konflikter bara är banala och alldeles, alldeles vanliga, så det är svårt att se vad det kan vara som har gjort att en festkväll för en hop föräldrar har resulterat i att någon bragts om livet. Jag hinner tänka att det är Madeleine, nej, Celeste, nej Jane, eller den där Renata. Kanske Tom? De tre kvinnorna står i centrum och där emellan presenteras - oftast hysteriskt roliga - vittnesmål om hur olika personer har tolkat händelser och scener på olika sätt. Sedan kommer det där ögonblicket när en pusselbit presenteras och håret ställer sig upp på armarna - för jag såg det inte komma.

Alltså - skitbra bok, absolut lika fängslande som Öppnas i händelse av min död, men i övrigt ännu bättre.

Bok och bild från förlaget.