torsdag 6 oktober 2016

Skymningsflickan - Katarina Wennstam

Katarina Wennstam, vilken hjältinna. Hon skriver om svåra saker på ett enkelt sätt. Hon skriver om viktiga frågor på ett brännande sätt. Sedan skriver hon också om svåra saker som fortsätter vara svåra. Det finns inga lyckliga slut, men i slutet känns det ändå bättre än vad det gjorde i början.

Den som har läst Wennstams tidigare böcker känner igen några av karaktärerna: Shirin Sundin, som efter uppbrottet med sin man byter efternamn till Nouri. Identiteten som svensk-persisk är böljande, för ibland är den persiska delen av henne i vägen när hon försöker ta sig fram, men lika ofta är det en flottig kebab vid sidan om sin taxikörande bror hon lika gärna vill ha. Särskilt när hennes älskare samlar sina intellektuella kamrater för långa middagar med animerade samtal. Shirin försöker förklara för sin bilkörande mamma, hon med den tjockt målade kajalen och av mascara tunga ögonfransar, hur det svenska rättssystemet fungerar. Modern jämför det med hur det var i Iran, men Shirin försöker förklara att det inte spelar någon roll för brottsoffren i Sverige att det är värre i ett annat land.

En annan karaktär vi känner igen är Charlotta Lugn. Hon är sjukskriven på grund av en ihållande migrän, men det tjänstefel hon begick medan hon hade medicinerat sig ligger också över henne som en blöt, skamfylld filt. Hon vaknar upp ur sin bortdomnade tillvaro när polisen gör ett besök några trappor ner i hennes hyreshus där en ung flicka ylar om nätterna. Flickan, som heter Molly, berättar senare för Charlotta om den våldtäkt hon har utsatts för. Förövaren var en läkare, men han friades från alla misstankar.

Sedan följer en lång och plågsam inblick i hur det svenska rättssystemet fungerar och inte fungerar. Det är skarpa formuleringar om skuldbeläggande av offret, om kränkande frågor i rättssalen och om domar och straffpåföljder som inte lever upp till det förväntade. Men som sagt: det känns ändå lite bättre i slutet än vad det gör i början. Det mest viktiga i den här boken är just att Katarina Wennstam visar på det juridiska spelet, där åklagaren och försvarsadvokaten gör vad de kan och säger det de behöver säga för att vinna målet. Det är plågsamt, men viktigt.

Bild lånad av förlaget.

Inga kommentarer:

Det förlorade barnet - Elena Ferrante

Språk är makt. Mer än någonting annat handlar de fyra böckerna som utgör Neapelkvartetten om detta. Förstå mig rätt: jag absolut älskar ...