Så har jag det nu - Meg Rosoff

Det är svårt att sätta ord på hur det är att läsa den här boken, men det är inte svårt att läsa Meg Rosoffs Så har jag det nu. Handlingen tar sin början i att den 15-åriga Daisy reser från sin styvmor och far i New York till en moster och kusiner som hon aldrig har träffat tidigare. Daisy kommer inte överens med styvmodern och har bland annat gjort uppror genom att inte äta. När hon träffar sina släktingar på andra sidan Atlanten börjar hon förstå att läget är ohållbart: ingen kommenterar det, men alla förstår.

I kusinskaran finns Osbert, Isac, Edmond och Piper och de kryper närmare än någon annan har gjort i Daisys korta liv. Piper klistrar sig fast vid henne som den storasyster hon aldrig haft medan Edmond föder känslor i henne som hon aldrig känt förut och verkligen inte borde känna för en kusin. När hennes moster Penn måste resa till Oslo måste alla barnen klara sig själva och ungdomarna får alla möjligheter att leva ett helt fritt liv.

Det bekommer dem inte särskilt mycket att bomber detonerar i London eller att det rapporteras på nyheterna att ett krig har brutit ut. Ute på landsbygden blir barnen inte berörda förrän elektriciteten försvinner och vattnet inte går att pumpa ur kranen. När myndighetspersoner börjar knacka på och läkaren så småningom besöker dem för att försöka få tag på medicin börjar de förstå att omvärlden har påverkats mer än de kan ana. Så kommer den dagen när kusinerna evakueras och hamnar på olika gårdar, men Daisy smider tidigt planer på att ta sig tillbaka till Edmond och med sig har hon den nioåriga Piper.

Det här är en berättelse om allt möjligt: om vuxenblivande, om att förstå krigets fasor, om att hitta sin plats i världen, om att överleva, om att aldrig kunna gå tillbaka till den du en gång var efter att ha sett döda, ruttna kroppar och om att kunna förlåta. Årets ALMA-pristagare är ingen lättviktare, men är klart läsvärd!

Lögnaren - Nora Roberts

Det här är inte ens guilty pleasures, utan mer en koll att jag fortfarande är läskunnig. Det är jag. Om du behöver öva på att skumläsa så är det här boktypen för dig. Det är något med Nora Roberts som jag gillar: det är en helt okej story, med den unga änkan som städar ur huset inför flytten tillbaka till rötterna. I den avlidne makens papper framträder en man hon inte känner: en man med skulder, flera identiteter och med en nyckel till ett bankfack som hon först inte kan hitta. Familjen och vännerna hon återvänder till är en galen, högljudd och mycket kärleksfull samling som i och för sig kan underhålla läsaren ett tag.

Det jag inte gillar är de ändlösa konversationerna och sidospåren med dialoger om än det ena, än det andra - samt det faktum att huvudpersonen, Shelby, är bra på precis allting och har en förmåga att mycket lättvindigt komma över att hennes man var en enda stor bluff. I övrigt får du det du betalar för: en söt historia med en pistol som riktas mot hjältinnan i slutet innan solen går ner och allt slutar lyckligt.

Per Anders Fogelström - Mina drömmars stad

Så har jag då till slut mött Henning. Även om Strindbergs Röda rummet nämns i den här boken så är det här allt annat än ett Stockholm i fågelperspektiv. Det är snarare ett Stockholm i grodperspektiv, där smutsen och leran kletar sig fast på de av samhället redan utstötta. Här finns Henning: "Pojken drömde. Staden väntade."

Jag brukar inte ha en dåligt-samvete-lista över böcker jag inte har läst, men Fogelströms Mina drömmars stad är ett undantag. Jag som går upp helt och hållet i Moa Martinsson och Selma Lagerlöf borde ha förstått att det här skulle bli en upplevelse att minnas.

Människornas öde att förbli vid sin läst samtidigt som en önskan finns att barnen ska få en annan chans, en annan möjlighet blir Hennings och hustrun Lottens välsignelse och förbannelse. Det finns inga gränser för vad en förälder kan göra för ett barn som svälter. Trångboddheten, sjukdomarna, missväxten och kampen om jobben som ska ge försörjning beskrivs med smuts, blod, spruckna händer och krökta ryggar, men samtidigt: kärleken, solidariteten, det stora i att se det lilla - detta finns det också gott om.

Det går inte att sammanfatta handlingen i en sådan här bok på samma sätt som det är svårt för mig att påbörja läsningen av en ny. Alla människoöden ligger kvar och skvalpar i mig och det måste de få göra ett tag till. "Läs nästa bok i serien", sa någon, men jag vet inte om jag pallar med det just nu.

Årets läsupplevelse, möjligtvis, på delad plats med Ljuset vi inte ser.