Det bor en Austenist i mig, vilket gör att jag ofta och gärna bekantar mig med sådant som har med Jane Austen att göra. Jag och en ansenlig grupp vänner kallar emellanåt till AA-möten: Anonyma Anglofiler och sedan är frosseriet totalt. Kanske blir det dags igen efter att ha läst den här?
Sanning och Skvaller - Stolthet och fördom. Det är fortfarande Elizabeth som står i centrum och Darcy är precis sig lik , med den skillnaden att det är mellanvästern i ett modernt USA. Liz är skribent vid en damtidning som kämpar för att uppfattas som intellektuell och Darcy är hjärnkirurg. Jane, den godmodiga systern driver en yogastudio precis lika menlöst som hon sitter och syr i en soffa i originalversionen. Bingley däremot, han har varit med i en dokusåpa av bachelor-klass, vilket har gjort honom till en megakändis. Så fortsätter det: Lydia och Kitty går på paleodiet när de inte kör cross-fit-pass och Mary stänger in sig på sitt rum för att studera. Mamman är lika odräglig och nervös som i ursprungsverket medan pappan med sina hjärtproblem vresigt söker sig till ensamheten.
Mitt i berättandet söker de sig in, de där omisskännliga formuleringarna som man känner igen från Austens författarskap, men samtidigt blandas de upp av mer moderna företeelser som svordomar och hatsex. Det är klart att Liz och Darcy ska ha hatsex, för annars vore det inte trovärdigt. Men är det trovärdigt i övrigt då? Självklart inte, i alla fall inte mer än någon annan romantisk komedi där tjejen börjar med att falla för fel kille och där den snorkiga killen i slutet visar sig vara allt hon drömt om och mer. Ändå är det skönt berättat med uppfriskande detaljer: det är inte Katherine De Bourgh (eller Kathy som hon kallas här) som försöker sätta käppar i hjulet (utan Bingley-systern) och i den här versionen är hon superfeminist! Darcys syster har ätstörningar och det förekommer förutom allt detta både transpersoner och familjer av mixad härkomst. Jag gillar't.
Läser man recensioner om boken, av denna kvinna som bland annat skrivit I en klass för sig och Presidentens hustru, så manglas den sönder totalt. Men självklart! Det är som om lättsmält litteratur som kan föda intresse för tidigare kultklassad sådan bara måste dö! Ihjäl med den. Jag kan läsa de där recensionerna med en ganska medkännande sorg för personen som skrivit dem: så tragiskt att inte kunna ta litteratur, hög som låg (om det ens finns en sådan) med både en nypa salt och en klackspark.
Bild lånad av förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar