Finns det då ingen ände på hur mycket elände Harry Hole ska behöva utstå? Tydligen inte. I Jo Nesbös senaste roman, Törst, möter vi en huvudkaraktär som varken karaktären själv eller läsaren känner igen: han är - håll i er nu - tillfreds. Det har gått en tid sedan han lämnat polisyrket och nu är han föreläsare vid Polishögskolan. Väl så, men säg den lycka som varar.
Det finns två sidor av den här törsten, där den ena utgörs av den nyktra alkoholistens och den andra av vampyrism. Någon dödar människor och dricker deras blod, vilket snabbt gör att polisen står handfallen. När Harry Hole uppvaktas för att sätta ihop en specialstyrka med enda mål att ta fast förövaren ligger det i mångas intressen att fallet klaras upp snabbt. Harry vill inte ta sig an uppdraget, men trots sin popularitet har han under sina år också samlat på sig fiender som har hållhakar på honom och han tackar ja. Egentligen beror inte hans ovilja på att han måste möta ond, bråd död igen, utan för att han blir en annan, en annan version av sig själv, en som blir otillgänglig för familjen och som gärna vill dricka.
Det blir bara värre och värre för varje bok, mörkare och grymmare, samtidigt som ett uppklarat fall också lägger upp bollen på volley inför en fortsättning. I den här romanen planteras många detaljer som kommer att låta det bli möjligt för Harry Hole att uppstå återigen. Frågan är bara hur mycket mer han klarar av - för att inte tala om hur mycket mer läsaren kommer att klara av? Jag gillar't.
Bild lånad från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar